Man kan säga vad man vill om teveserien 9A, men igår sköt den på allt som rörde sig:
- Otillräckligt arbetslagssamarbete
- Dålig mentorsorganisation
- Svaga individuella stödstrukturer – specialpedagogik?
- Uselt föräldrasamarbete
- Bedrövligt rektorsannsvar
- Otillräcklig ämneskunskap
- Oklar inre motivation
Det är väl egentligen bara trollkarlen Stavros själv (och politikerna?) som kommer hel ut det här. Han strör oneliners omkring sig:
– Om jag inte kan få dig att skriva VG på provet efter två timmar ska jag sluta som lärare! (hot eller löfte?)
– Mina sjuor är bättre än era nior!
Programmet innehåller några gripande scener med Malin, som funderar över varför hon valde läraryrket. Då känns det nästan äkta. Hon kommer fram till att “man måste inte vara jätterolig hela tiden” och det kanske är en bra grund för hennes framtida utveckling.
Jag försökte twittra under programmet Länk. Det var inget riktigt tryck på flödet med många ser Svtplay och fyller på.
http://twitter.com/#!/Anna_Kaya/status/39780218008899584
Plura ser ett helt annat program än jag – han betonar det personliga mötets betydelse och på ett pedagogiskt plan jublar jag över hans insiktsfulla analys. Men jag hittar inget stöd i programmet som är präglat av ett instrumentellt förhållningssätt – även om Gunilla Hammar Säfström jagar barn i korridoren och visar omtanke.
Tysta tankar 
Jag håller med om att programmet spretar åt precis alla håll men hoppas att vi närmar oss grundproblemet med skolans ledningsstruktur. Alla har allt ansvar men ingen har tydlighet kring trippeln ansvar, befogenhet och kompetens för sitt uppdrag.
När de gäller superpedagogerna svänger jag mellan inspiration/beundran och avsky för användande av dem som mallar för andra lärare.
LikeLike
Jag tycker också att det är ett av de bättre programmen i sina försök att belysa bakgrundsstrukturer.
Pedagogerna? Äsch – de är väl som folk är mest!
LikeLike
Pingback: Tweets that mention 9A – Duellen vid OK Coral « Tysta tankar -- Topsy.com
Ja den där kursen som hette från – till MVG på två timmar den borde ju Stavros banda och lägga på youtube så skulle våra matteproblem vara lösta.
LikeLike
Om man talar om för någon hur hon skall göra och hon gör det strax efteråt kanske det är möjligt att det kan bli MVG. Testa kunskaperna om några månader, så kanske det blir ett helt annat resultat.
LikeLike
Men Herrecorleone! Helena och alla ni andra förstår verkligen ingen av er hur det sannolikt kom sig att Stavros kunde fixa upp Amina från IG till MVG på två timmar.
Ni har en klass där alla elever är usla på matte pga dålig undervisning Ok? Hela klassen har i åratal fått kumulativt usel undervisning. Ingen av dem klarade godkänt på testet.
Barnen är födda med olika talang för matte. Stavros tar sedan en av klassens bästa talanger och ger henne specialträning. Vips så presterar hon på sin medfödda nivå.
Nyckeln till tricket var att hela klassen var dålig från början och sålunda visar inte testerna var eleverna ligger. Stavros läste Aminas talang som en öppen bok och lovade sedan något han visste han kunde hålla.
Trollkarlar är inte lika imponerande när man vet hur tricket går till. Riktig magi däremot finns inte.
LikeLike
Rök och speglar.
LikeLike
Speglar? Han tog en MVG-elev vars talang misshandlades av inkompetenta lärare och lät henne skriva på den nivå hon redan befann sig på tankemässigt.
Hon gick från att inte kunna någonting till att söka studieförberedande gymnasielinje. Från IG till MVG på två timmar? Snarare från MVG till IG på 8 år.
Prestationen är inte att få henne att skriva bra, prestationen är att lärarna lyckats få henne att skriva så enormt dåligt så länge att de inte ens SER hennes talang.
Det är inte pedagogernas förmåga att höja eleverna som är imponerande. Det är lärarnas exceptionella förmåga att förstöra eleverna som är det imponerande i frågan.
LikeLike
Jag beklagar att jag uttrycker mig lite komplicerat ibland, rök och speglar är frekvent förekommande i sk trollkarlars scenutrustning, och används i många trick för att ge en illusion av just magi.
Min kommentar var således varken en invändning eller ett ifrågasättande av det du skrev, utan ett instämmande.
Jag ska försöka uttrycka mig på en mer grundläggande nivå framgent.
LikeLike
En bra sammanfattning:
http://www.dagensskola.se/kronikor/en-superpedagog-bor-bjossa-pa-chokla-och-vara-gla
LikeLike
Man kan reta sig på mycket här i livet.
Värst var ändå: Hon undervisade i Fysik utan att ha läst Fysik.
Detta i kombination med “rädsla inför eleverna” kan aldrig sluta väl.
Och värst av allt: Rektorn försökte skylla ifrån sig. Alla spärrar är visst passerade.
Vad behöver man förvånas över?
Eller är det jag som är naiv och har löjliga krav?
LikeLike
Nej, Anders, det är inte du.
Men du är för mild – det värsta är inte att hon undervisar i fysik utan att ha läst fysik, det värsta är att den omöjliga situation hon placerats i av sin arbetsgivare inte är ovanlig i svenska grundskolor. Massor av lärare, företrädesvis vänliga sådana som gärna vill vara till lags, placeras i omöjliga undervisningssituationer för att skolan inte lyckas anställa lärare med rätt kompetens (varför är en annan diskussion, lika intressant men en annan), inte får tag i vikarier eller inte brytt sig om att leta eftersom ‘kompetensen finns i huset’
Man behöver förvånas över att vi, som samhälle, tycker att det här är en ok modell för undervisning.
LikeLike
Tack Morrica
Det här var en bra dag.
1) Läkaren ringde och berättade att jag inte hade cancer. Jag flög genom rummen.
2) Du skriver att jag inte är naiv. Det känns nästan lika bra.
Jag har nämligen börjat känna mig som en avvikare vad gäller sådant som jag alltid trott vara självklara självklarheter.
Du har rätt. Det är en kollektiv fråga. Ett slags “allmänningens dilemma”.
Hur rår man på sådant?
LikeLike
Så skönt Anders!
Du har antytt en sjukdom men jag har inte vågat fråga. Detta är verkligen en bra dag!
LikeLike
Det gällde dessutom ett sådant där kroppsdel som man helst inte pratar om i offentligheten.
En ofattbar befrielse. Jag lider med dem som får det motsatta svaret.
Jag gillade tidigare Stavros. Men i de senaste avsnitten framställs han mindre trivsam.
Frågan är dock: Är det han vi ser eller är det TV produktionen som skapar TV-Stavros.
LikeLike
Jo – visst har han charm. Frågan är vad som går att generalisera till överförbara kompetenser för andra lärare?
Han har hittat sin stil och litar på sin energi och charm. I värsta fall har han en knippe andra metoder att dra till med.
Jag har nog större krav på “superlärare”!
LikeLike
Mats förklar vad du mernar med “instrumentellt förhållningssätt”?
Och jag skulle nog rekommendera ALLA att införskaffa boken “The Toyota Way” skulle mycket av det jag skrev i mitt inlägg bli ögonöppnare för många.
A och O i allt ledarskap är att se med egna ögon. Och ju längre från vardag du är som ledare dess viktigare är det att få “lite skit under naglarna” för att förstå vilken verksamhet du är satt att leda.
Därför blir jag lite skrämd av att dels rektorn inte är ute i verksamheten dels att lärarna inte påtalar problem. Allt detta är fundamenta i systematiskt kvalitetsarbete. Ett lagkrav från 1 juli 2011.
LikeLike
Barnen ska lära sig för att få betyg – det är inte kunskaperna eller individens utveckling som står i centrum.
I de värsta studnerna är barnen dessutom en sorts statister i ett skådespel som syftar till att demonstrera superpedagogernas förträfflighet.
Du ser Stavros unika möte med ett barn – jag ser något annat mycket mer obehagligt och manipulativt.
LikeLike
Vad är det ser när Stavros möter ett barn?
Oblagligt och manipulativt säger du, på vilket sätt?
LikeLike
Jag menar att de narcissistiska dragen blir allt mer uppenbara. Att sätta sin karriär på spel är att ställa sig själv i centrum på ett ganska obehagligt sätt.
LikeLike
Vore det möjligt att föreställa sig att han spelar upp den lilla melodramen för att dra uppmärksamheten från eleven när hon befinner sig i affekt, helt enkelt spelar lite pajas för att ge henne en stunds avskildhet, trots kamerorna?
LikeLike
Alldeles möjligt – grabben kanske har koll ändå!
LikeLike
Det kan ju faktiskt vara så.
LikeLike
Aha, vara det du menade.
Fast då har jag träffat värre narcissister än Stavros som dessutom antagit psykopatens drag.
LikeLike
Han kanske bara försöker göra “bra teve”?
Jag tror han är en bra kille när kamerorna slocknar!
LikeLike
Så kan det vara.
Kan också vara så att han “älskar” sin adepter och ser att det finns mer bakom pannbenet och ger dem koden till hur de ska attakera matematiska problem.
Det kanske till och med är så att hans sätt retar andra pedagoger som inte har hans förmåga.
I alla falla väntar jag redan till måndag och nästa avsnitt. Verkar lovande det jag sett snuttar av hittills.
LikeLike
Ändå känns det som fel fokus om vi lägger ner för mycket tid på att knäcka “gåtan” Stavros. Han gör väl det han är bäst på!
LikeLike
Är inte det poängen med programmet? Att vi ska få veta HUR han gör när han gör det han är bäst på, att vi ska få se HUR speglarna är arrangerade och röken förvirrar vår syn så att vi, vanliga dödliga lärare, också ska kunna använda tricken, om än inte med samma elegans så åtminstone tillräckligt för att underhålla på marknader?
Om ni hänger med i det blomstrande bildspråket och förstår vad jag vill säga, vill säga =)
LikeLike
Visst gör vi det Morrica;)
LikeLike
På sextitalet hade vi onewaymirror.salar på lärarutbildningarna där studenter bakom glasrutan kunde beundra duktiga lärare som höll mönsterlektioner.
Det här systemet övergavs och ersattes av en retorik där reflektion och egna erfarenheter uppvärderades.
Kanske är det dags att återinföra modellärandet?
LikeLike
Hur gammal är du egentligen?
LikeLike
Inte riktigt så gammal! (Född -55). Den här salen fanns kvar men användes inte 2002 när jag började på lärarutbildningen.
Men det är en spännande utveckling att synen läraryrket har förändrats från ett enkelt traderande av hantver (mästare-lärling) till en mer individuell process där det gäller att hitta sig själv och sin undervisningsstil.
Sen kommer 9A och skriker: GÖR SOM VI!
LikeLike
Det framkommer alltmer att grundproblemet inte är lärarna!
Frågan är om det blir tydligt för alla.
LikeLike
Jag hyser samma förhoppning om att fler ska inse var grundproblemet finns. En oerfaren människa, med begränsat självförtroende och inte ens behörighet i det hon ska undervisa i. Jag hoppas att vanliga människor inser att ifall man säger “Skärp dig Malin och arbeta hårdare” så blir hon inte bättre.
LikeLike
Jan Lenander:
“Jag hyser samma förhoppning om att fler ska inse var grundproblemet finns. En oerfaren människa, med begränsat självförtroende och inte ens behörighet i det hon ska undervisa i.”
Det där är symptomen på problemet, inte problemet. Människor med genomsnittlig logisk förmåga förväxlar ofta dessa två saker. Det är lustigt, föds man med fotbollstalang så får man respekt för att vara bra, föds man med logisk överförmåga får man skit för det.
Det sanna problemet är att
1) en inkompetent person har fått en yrkeslicens av lärarhögskolan och sålunda har svart på vitt hon är duglig för nåt hon inte alls är duglig till. Vilket logiskt innebär hon mår dåligt av det också. Hon skulle aldrig fått examen förrän hon hade kompetensen.
2) Saknar man kompetens så får man såklart dåligt självförtroende. Detta sorterar under orsak och verkan. Självförtroende är nämligen människans mått på hur väl man presterar.
Detta är enklaste formen av psykologi. Vinnare blir mer vinnare, förlorare blir mer förlorare och därför är det INTE snällt att hålla förlorare bakom ryggen. För den som vill lära sig detta på djupet läs ekonomen Thomas Sowell.
Erfarenhet hjälper inte för den erfarenhet hon får med nuvarande kompetens är erfarenhet av att misslyckas.
Det andra stora problemet är att många lärarutbildare tycker det är elakt att säga dessa saker och inte lyssnar på nån annan än sig själva. Eller som Bitr. Rektor Johan Kant sade när han avfärdade mig med personangrepp utan att ha visat han ens hade medelmåttig kompetens på området (på sin egen erfarenhet)
“Jag hoppas att vanliga människor inser att ifall man säger “Skärp dig Malin och arbeta hårdare” så blir hon inte bättre.”
Du har såklart rätt där. Malins problem är kompetens (som förklarar de bägge andra sakerna du nämner) och oavsett om folk klagar eller uppmuntrar dig så ändras inte din kompetens av detta faktum.
Detta är också poängen med coaching, att man bara kan coacha personer som har kompetensen redan. Om du coachas och inte har kompetensen blir det ditt eget ansvar att skaffa dig den. I Malins fall behöver hon alltså lära sig fysik – och detta utöver de ledarskapslektioner hon redan får.
Sålunda är en stor del av angreppen på “Klass 9A” inte ens relevanta för ämnet pedagogik. Det är angrepp på Coaching som arbetsmetod. Att få sin fungerande metod ifrågasatt av personer som själva har en icke-fungerande metod är rätt intressant men inte särskilt kul
Som coach så förbehåller jag mig rätten att svara på dessa angrepp på min profession och metod och förutsätter att lärare som känner de blivit utsatta för orättvisor av mina inlägg försvarar sin.
Och som retoriker förutsätter jag svaren är sakliga för en person som har bra argument använder alltid dem i första hand. Om sålunda det första man får är personangrepp så kan man med rätta förutsätta att personen som begick angreppen inte hade några giltiga argument.
LikeLike
Erik”Som coach så förbehåller jag mig rätten att svara på dessa angrepp på min profession och metod och förutsätter att lärare som känner de blivit utsatta för orättvisor av mina inlägg försvarar sin.”
Mats: Tack då förstår jag bättre. Visste inte att du tillhörde den hårt kritiserade gruppen coacher. Och är inte säker på om du vill försvara gruppen mot ytterligare attacker?
Hur tänker du om coachers brist på det du kallar “yrkeslegitimation”? En lärarexamen är inte riktigt samma sak.
LikeLike
Mats: Det är intressant att du säger att coacher är en hårt kritiserad grupp. Detta av tre anledningar:
* Existensen av kritik i sig är inte ett giltigt argument. Att det finns folk som inte GILLAR det betyder inte deras orsak till gillandet är giltig. Det återstår att styrka.
* Du specificerar inte vem som kritiserar coacher. Många konkurrenter kritiserar såklart coacher då de själva vill ha monopol.
* Slutligen så är coacher en mycket hårdare resultatbedömd grupp än exempelvis lärare, en fotbollscoach måste se till laget presterar. En lärare på statlig lön behöver inte det.
Visst försvarar jag gärna gruppen från attacker. Vi börjar med din fråga, vad jag anser om avsaknaden av yrkeslegitimation.
Mitt svar blir då: Det finns mycket bra lärare och det finns rent ut sagt urdåliga lärare, de har gemensamt de alla har lärarexamen.
Vad det innebär rent praktiskt är att en examen är viktig för statens maktutövning (social kontroll, pk etc) men inte säger ett dugg om en persons förmåga.
LikeLike
Jag tror inte du har missat diskussionen om de så kallade jobbcoachernas dåliga resultat och de bristfälliga rutinerna för uppföljning.
Det finns säkert duktiga coacher, men som yrke… Nej jag vet inte!
LikeLike
Som jag förklarat så försvarar jag gärna Coaching. Det gäller alla riktiga metoder, existensiell, humanistisk, exekutiv etc… fråga gärna. Jag kan lära ut det mesta.
Jobbcoaching däremot vet jag inte ens vad det är för någonting. Det ingår inte i min utbildning utan låter mer som när callcenter kallar sina anställda gruppchefer för coacher. De varken coachar eller kan coachingmetodik överhuvudtaget så på vilket sätt är de personerna coacher? Var är COACHINGEN som påstås utföras?
Det har slående likheter med lärare som har elever som inte kan ämnet som lärs ut. På vilket sätt är en person med elever som inte förstår ett dugg en lärare? Var är LÄRANDET som påståtts ha skett någonstans?
LikeLike
Jag förstår att du gärna vill distansera dig från jobbcoacherna, men jag är rädd att svenska folket inte glömmer att fyra miljarder slösats bort.
Så du var inte inblandad där. Skönt att höra.
LikeLike
Jag är rädd för att du missförstår Mats. Det var faktiskt inte coacher som slösade bort fyra miljarder, det var STATLIGT anställda tjänstemän och chefer som slösade bort pengarna med usla kriterier för anställning.
Att beskylla coacher för jobbcoachernas misslyckande är som att beskylla riktiga poliser för Göran Lindbergs position som polisens jämställdhetsexpert – medan han privat våldtog och misshandlade minderåriga tjejer.
Coacher hade ingen talan över vem arbetsförmedlingen köpte in för coaching och riktiga poliser ville inte ha någonting att göra med Kapten Klänning, det i sig tog statligt anställda som tecken på hur bra han var.
Igen, kritiken mot normer gick före kvalitetskrav.
Men som sagt, statligt anställda har inga prestationskrav. Det spelar ingen roll om jobbet är att lära barn, utbilda personer i att vara lärare eller anställa bra personer för coaching. Sovjetbyråkratin dominerar.
När röster höjs för avgång är det inte för att någon gjort ett dåligt jobb. Nio gånger av tio är det värdegrundsrelaterat. Dvs läraren var Sverigdemokrat, eller som här Hårdrockare
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2749396.ab
LikeLike
Om jag förstår dig rätt var det ett misstag av staten att pröva den här modellen?
Och coacherna som grupp är helt oskyldiga till debaclet?
Menar du att vi inte bör beskriva coacher som grupp? Utan att de som tog uppdragen var “något annat”?
LikeLike
Tvärtom, detta handlar om ledarskap (det är en utmärkt bok på ämnet som Plura rekommenderar) Grundproblemet ÄR lärarna, det är de som har det yttersta ansvaret mot eleverna. Det är de som LEDER eleverna. Leder som i ledarskap!
Här ser vi lärare som inte har något som helst ansvar mot varken elever eller föräldrar… Deras ansvar riktas mestadels uppåt. Gör vi vad rektor vill? gör vi vad skolverket vill? De är inga ledare. Lärarkåren framställs som den mest makttrogna följande yrkesgrupp man kan föreställa sig.
Men pedagogerna som kommer dit har inga sådana lojaliteter. De går till och med in till rektorn och påpekar vad som inte fungerar och det är hennes jobb att se till det gör det. Vi har alltså en lärare som undervisar en rektor i hennes jobb.
LikeLike
Har man sett, Erik, när du fokuserar på diskussionsämnet och håller längden på dina kommentarer på en läsarvänlig nivå har du riktigt kloka saker att säga.
Du sätter fingret på en mycket viktig aspekt i dagens skolverklighet: Lärarna HAR ansvar mot eleverna, men de TAR inte detta ansvar full ut. Sannolikt inte av ointresse, ovilja, lättja, okunskap eller illvilja, utan oftare på grund av att man inte upplever sig ha befogenhet att ta ansvaret (man går inte och knackar på rektors dörr och informerar om att man inte kan ge enskild elev det stöd denne har behov av i klassrummet för att man inte upplever sig ha befogenhet att begära extra resurser utan att eleven har en fastställd diagnos) eller osäkerhet (samma situation igen, men på grund av att man är rädd att bli ersatt av någon som säger sig klara av situationen) etc.
Det är ohållbart.
LikeLike
Vi kanske vill (i en perfekt värld) lärarna skall ha ansvar mot eleverna men faktum kvarstår att de inte HAR något ansvar mot eleverna (eller föräldrarna). De kan bry sig om eleverna men de behöver inte göra det. Thats the problem!
Det enda lärarna behöver bry sig om är uppenbarligen att krama makten, i detta fall först (som elever) lärarhögskolan, sedan skolverket och skolinspektionen. Lärarna är inte ledare, de är maktlojala följare.
Ett utmärkt exempel på detta hittar vi när en utbildare på lärarhögskolan motiverar sitt yrkesval.
“Jag blev inte lärarutbildare för att vara med att överföra samhällets traditioner utan att problematisera dessa”
Som Stjernfelt och Thomsen säger i sin bok. Att problematisera det västerländska samhället är ingen rebellisk position. De som tror det har missat att hela svenska kultureliten befinner sig på exakt samma position.
Den stora frågan är vem dessa personer tror är deras motpart?
LikeLike
Hur menar du? Vilka är ‘dessa personer’, är det lärarutbildare i allmänhet, de två namngivna, lärarkåren i största allmänhet eller de som du talar om som inte ser svenska kultureliten från samma synvinkel som du ser den?
LikeLike
Stjernfelt och Thomsen är författare av boken “Kritik mot den negativa uppbyggeligheten” Vilket är en rapportering om en tendens ursprungligen från konstvärlden (som i Sverige spritt sig till alla tänkbara områden) att bedöma hur bra man jobbar på basis av hur “anti” man är det normala. Hur mycket man sticker ut och bryter mot inbillade regler som alla andra också sedan länge bryter mot på samma sätt.
Citatet däremot kom från Monika Ringborgs egen blogg där hon kommenterar varför hon är lärarutbildare.
LikeLike
@erik
Jag förstår inte din poäng. Menar du att lärare/ lärarutbildare är alltför lojala mot makten/staten och därigenom glömmer barnen?
Att vara kritisk inom systemet är annars en stor utmaning.
LikeLike
LikeLike
Mats: Vad jag menar är att lärare verkar ha missat att vi inte lever i USA på 1950-talet när det var radikalt att ifrågasätta samhällets normer och sådana överhuvudtaget fanns på institutionell nivå.
Idag är det ifrågasättandet av normer som finns på institutionell nivå medan “samhället” de ifrågasätter inte existerar. Tvärtom, kritiken har blivit den förhärskande normen, detta även när vad de kritiserar är borta.
Jonas Thente ger ett kul exempel i DN. Läraren som skall kritisera julevangeliet och ifrågasätta den norm hon inbillat sig finns hos eleverna. Här skall minsann kritiseras och visa dem vad hon kan:
“I detta fall, liksom i så många andra, fick läraren först återberätta julevangeliet från grunden – och därpå göra en piruett och berätta att skildringen är felaktig. Klassens förvirring torde ha varit lika stor som lärarens förstämning.”
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/sven-eric-liedman-hets-en-bok-om-skolan
LikeLike
Du har absolut mer än en poäng. Kritisk hållning utan grundkunskaper riskerar att bli ett ytligt poserande och det kan nog vara så att skolan överbelönar den här positionen genom betygskriterier som romantiserar analys och reflektion.
I en anan tråd försöker jag diskutera frågan i förhållande till utvecklingspsykologi och problemet med att kritisera något man inte förstår (Freud var sexgalen?)
https://lumaol.wordpress.com/2011/02/22/vem-larde-dig-att-tanka/
På lärarutbildningsnivå försöker vi hitta en balans mellan de enkla metodiska traderande lärarskicklighet (“gör så här så blir det bra”) och mer öppnande frågor som kanske kan utveckla studentens tänkande (“Vad är kunskap”, “Vad är bildning” o.s.v.)
Det behöver inte finnas en motsättning mellan de två nivåerna.
Du beskriver skolan som att kritiskhet har blivit den nya normen. Inom genusvetenskapen menar jag att du har helt rätt – tyvärr har du helt fel inom nästan alla andra domäner.
LikeLike
Erik
Citatet är taget ur sitt sammanhang och föregås av flera skäl till varför jag blev lärarutbildare.
“Jag blev inte lärarutbildare för att vara med att överföra samhällets traditioner utan att problematisera dessa, men det är i mångt och mycket ändå det jag är ålagd att göra, för att vara i samklang med tidens anda.”
För övrigt kan alla klicka på länken och läsa
… så kan de nog upptäcka att jag är kritisk och inte alls tillhör den grupp du refererar till här.
“Det enda lärarna behöver bry sig om är uppenbarligen att krama makten, i detta fall först (som elever) lärarhögskolan, sedan skolverket och skolinspektionen. Lärarna är inte ledare, de är maktlojala följare. ”
Du debatterar lite som Björklund – klipper av det som stödjer det du tar upp och utelämnar resten.
LikeLike
Hur konstigt det än kan låta så behöver allt runtomkring lärarna fungera. Om lärarutbildningen förändras och det blir en allt friare valsituation för studenterna, kan inte skolorna fortsätta med att söka efter traditionella ämneskombinationer. Om lärarutbildningen är skyldig att sända ut studenterna på VFU, kan inte kommunerna ha detta som frivilligt och skolorna tacka nej.
Om lärarna får mentorer och inte förutsätts vara färdiga när de examineras från lärarutbildningen, kommer de ha stöd under den första tiden.
Om man inte tar bort alla vuxna personer i skolan utom lärarna, skulle inte lärarna behöva göra saker de inte är utbildade för och dessutom ta bort tid från undervisandet och lärandet som de faktiskt är utbildade för.
Om man insåg att lärare inte skall lösa konflikter eller hjälpa elever med det dom behöver specialhjälp med osv. skulle de ha mer tid att undervisa. Lärarna skall uppmärksamma problemen som eleverna får, men det är andra yrkesgrupper med rätt utbildning som skall ta hand om det.
Om föräldrarna, liksom alla andra, inte la allt ansvar på lärarna, skulle de kunna använda tiden till att undervisa.
Om utbildningspolitiker kunde mer om pedagogik och inte drev sin egen agenda utan samarbetade blocköverskridande, skulle många beslut som nu är en del av problemet ha kunnat undvikas.
Om opinionen och politiker m.fl. lyssnade på dem som är utbildade, skulle mycket kunna förändras. Det är ändå lärarna som är inne i verksamheten. Att man tror sig veta mer än vad de själva vet om sitt eget jobb, trots utbildning, säger en hel del om vad som också tillhör grundproblemet.
Visst finns det lärare som kanske skulle ha bytt yrke för länge sen, lärare som efter ett par år tröttnar och ger upp och lärare som faktiskt inte riktigt vet vad deras uppgift är. Men vad har skapat detta. Är det någon som egentligen frågar sig det på allvar, utom de som själva är inne i verksamheten.
Det är ju inte så att läraren har en klass eller endast tjugo elever under ett läsår. Om jag inte minns fel, är det gymnasielärarna som har flest grupper. Och hur skall de kunna hålla reda på alla.
Så, det är superenkelt att säga att det handlar om en lärares egenskaper, som oftast inte säger något om att Här är det en lärare, utan gäller de flesta yrken som har hand om människor. Jag tror många skulle förändra sin syn om de följde med lärarna under en termin.
Och det är superenkelt att utse en grupp som syndabockar. Då kan man ju undandra sig sitt eget ansvar med gott samvete. Det är lärarnas fel … få bara dit karismatiska, kunniga och duktiga lärare så ordnar sig allt.
Om det vore så enkelt. Jag träffar dessa karismatiska, kunniga, duktiga och ambitiösa guldkorn ständigt och jämt. Men av någon anledningen så flagnar guldet bort efter ett tag för en del av dem. För har vår moderna skola plats för dessa.
Lärare behöver förberedning och återhämtning. De behöver läsa in sig på ny forskning och litteratur. De behöver få möjlighet att samtala med varandra. Att vara lärare innebär inte att komma ut ur lärarutbildningen som en bil från fabriken. Och så stoppar man in nyckeln, startar läraren och går sen som man vill att den skall göra.
Förlåt liknelsen med en bil, men om man inte servar bilen, kan man inte skylla på bilen eller på fabriken.
LikeLike
Sen när man har sett till att allt fungerar runtomkring, kan man avgöra om lärare är dåliga eller inte!
LikeLike
Vem är ‘man’?
LikeLike
När jag tryckt på sänd, tänkte jag så här – Nu kommer någon fråga vem “man” är…
Tänker på de som är ansvariga för skolan, utbildningspolitiker i stat och kommun.
LikeLike
Tja, debatten börjar ju komma dithän nu att svepande generaliseringar som ‘man’, t ex, inte längre räcker till.
Medan vi väntar på att utbildningspolitikerna skall axla detta ansvar och därtill skaka fram resurser och slussa dessa vidare till skolan, fortsätter vi som hittills då eller finns det några åtgärder lärare och övrig skolpersonal kan vidta redan nu för att så att säga förbereda jorden så att resurserna ger god avkastning när de väl kommer?
LikeLike
Den enda nivån som inte är synlig i 9A är den kollegiala diskussionen. Något samtal måste någon gång ha förts i lärarrum och vid planeringsdagar.
Jag driver tesen att all verklig förändring kommer underifrån – åtminstone till dess att motsatsen är bevisad…
LikeLike
Mats, det är en viktig aspekt. Sannolikt är det inte lika spektakulärt med ett mer stillsamt kollegialt samtal, men med dramatisk musik och lämpligt “superpedagog” som galopperar genom rummet och hojtar något alarmerande skulle man säkert kunna hotta upp det =)
Allvarligt talat, det kollegiala samtalet är ju själva grunden till det samarbete som behövs i skolan, som behövs för att elevernas lärandesituation ska bli så bra den kan och som behövs för att lärarnas arbetssituation ska bli rimlig.
LikeLike
Den viktigaste aspekten av ledarskapet – hur skapar jag förutsättningar för det här samtalet? Hur ger jag lärarna en upplevelse av frihet? Hur uppmuntrar jag dem till olydighet (i en Juulsk betydelse) utan att de släpper fokuset på det berömda uppdraget?
Här finns det utrymme för rektorer att visa fingertoppskänsla!
LikeLike
Mycket viktiga frågor! Vilka förutsättningar som behövs är nog lite olika i olika grupper, men några är gemensamma – tid, plats och ostördhet är en bra början. Ett par frågeställningar att utgå ifrån kan också vara bra, så man kommer igång. Och så te eller kaffe, man pratar lättare om man har något att pyssla med när man tänker.
Vad mer?
LikeLike
Hade vi varit hälsovetare skulle vi nog ha börjat lista frisk- och riskfaktorer. Vad är det som hotar de här ömtåliga processerna?
För mig är det nog en smygande känsla av att inte riktigt förstå var de viktigaste besluten fattas och då är risken stor att jag hamnar i det obehagligaste av tillstånd: INKAPSLING.
De här är så svåra frågor att jag inte ser något värde av en diskussion på generell nivå. Confession time!
LikeLike
Hur menar du?
LikeLike
Jag menar att en del av diskussionerna har en tröttsam tendens att vara alltför övergripande (sådana är lärare – sådana är coacher) till sist vill jag nog veta när vi som individer upplever att våra potentialer tas till vara! Och motsatsen – när drar vi oss undan och slickar såren!
LikeLike
Är inte det så individuellt att det är närmast omöjligt att diskutera så generellt som man gör här?
LikeLike
Jo – och till sist är det nog ett problem som måste beskrivas på en individuell nivå! Vi har olika strategier att förhålla oss till yttre hot och möjligheter.
LikeLike
Nej, det har du helt rätt i.
Skrev ner det i all hast, då jag har en kväll med jobb framför mig och en lång dag bakom mig. Om jag inte skrivit detta idag, hade det inte blivit av alls.
Man kan även vara de som kritiserar lärarna och tror sig ha lösningen på hur de skall bli bra. Men jag tänkte mest på de som har makten att bestämma. Sen att det blev svepande kanske nu är korrigerat.
Men jag återgår ödmjukt till min lilla borg! så kan ni sköta debatten på det sätt man skall göra. Det hade varit lite intressant att få lite respons på innehållet och inte enbart på “man”. Men det kan jag leva med.
🙂
LikeLike
Du tar upp många trådar och den mest spännande tycker jag är din antydan om att lärarskap ibland ses som en sorts egenskap. Den här essentialistiska föreställningen är ganska vanlig (“hon är verkligen FÖDD till att vara lärare”) och försvårar diskussionen om yrkets komplexitet.
Alla de faktorer du tar upp är viktiga och ofta händer det att även den där kategorin naturbegåvningar behöver experimentera med olika undervisningsstilar för att hitta något som passar i just den klassen!
LikeLike
Tack Mats!
Har vi den skola idag, där dessa naturbegåvningar och guldkorn får den möjligheten. Det talas om att superpedagoger och hur lärare skall vara. Men, om den kväver dessa som har möjlighet att bli det, så binder “man” ju ris åt sin egen rygg.
Ibland måste “man” vara med!
LikeLike
Jag skulle inte vilja växa upp i skuggan av det stora trädet Stavros.
LikeLike
Långt härligt spännande inlägg. Det fanns mycket tänkvärt kring att skolan ska passa in i omvärlden eller faktiskt att omvärlden ska anpassa sig till skolan också. Alla är överens om att lärarskickligheten är avgörande men det borde vara dags att fundera kring förutsättningarna för lärarskicklighet. Jag tar ofta upp att min skoltids absoluta favoritlärare var riktigt illa omtyckt av eleverna på en annan linje. Säger det kanske något oerhört viktigt om att superpedagogegenskaperna är beroende på situationen.
LikeLike
Javisst jan
Läraryrket och därmed följer även skickligheten är kanske mer beroende än hos många andra grupper av omvärlden och hur den förhåller sig.
LikeLike
Jag tror till exempel att Malin skulle kunna fungera utmärkt i en annan grupp. Vi vet att hon saknar formell behörighet i fysik.
Vi vet inte om hon behärskar ämnet ändå.
LikeLike
Fysikläraren Jan fick inte intrycket att hon behärskar fysik men det är ju ytterst vanligt bland NO-lärare på högstadiet.
LikeLike
Jan, du pekar på något centralt här som ofta utelämnas i den yviga debatten om skolan och dess lärarkår. Jag tror precis som Mats att Malin mycket väl kan fungera bra i en annan grupp eller på en annan skola. Jag kan utgå från mig själv och märka att jag intar förhållningsvis olika roller beroende på vilka klasser jag har. Säkert är det någon som vill hytta med pekfingret och kalla det för rättsvidrigt och olikvärdigt. So what? Vi anpassar väl oss alla så gott vi kan efter situationen. Min undervisningssituation idag är mycket spretig, vilken skolpolitiker eller ledarskribent som helst är välkommen ut och se de olika verkligheterna. Jag undervisar både i ett kommunalt gymnasium samt på ett slutet ungdomshem för dömda pojkar. Så under en dag kan jag ha en klass elektriker, en klass naturvetar samt en liten grupp med förhårdade killar som i princip endast känner till misslyckanden i sitt förhållande till skola och samhälle. Det säger sig självt att det inte går att köra samma linje med alla dessa grupper. Och jag är inte säker på om jag lyckas särskilt väl alla gånger heller. Men det är samtidigt en del av yrket, att lära sig att hantera motgångar. Men den ständiga svartmålningen av yrkeskåren i media och bland karriärssugna politiker samt den allt ökade arbetsbelastningen gör att jag ändå är tveksam om jag arbetar kvar ytterligare tio år.
LikeLike
Fint beskrivet Andreas! Ungefär så spretigt tror jag att många har det. Vi får en karta (kursplanen) och ett uppmuntrande tillrop – efter lektionen vacklar man ut och undrar:
– Vad var det som hände? (och hur hamnade jag här?)
En viktig del av lärarkompetensen är att stå ut med komplexitet (och svartmålning)
LikeLike
Mats, du sammanfattar tydligt baksidan med programmet och som Mannerheim också belyser i sin kritik, nämligen det oerhörda fokus man sätter på betyg. Lära för livet och kunskapssyn kanske är förlegade begrepp, men för en lärare som mig så är det grundpelare i min yrkesutövning. Hennes reflektion stämmer väl in på hur jag uppfattat programmet. Sättet man behandlar lärarna är beklämmande, om än uppriktigt. Som Mannerheim träffsäkert skriver så sätter man dem i skamvrån, “superpedagogerna” tar över, vilket naturligtvis totalt underminerar de ordinarie lärarnas redan luggslitna auktoritet. Att sedan Stavros hotar att avgå om han inte präntat in tillräckliga kunskaper i matematik för minst ett VG tycker jag talar tydligt för hans kunskapssyn. Han är säkert en briljant människa och lärare, men här lämnas det en hel del övrigt att önska.
Men är det fler än jag som reagerar på det sättet man behandlar och resonerar kring pojken som har svårigheter i bl.a. matematik? Vars problematik lyfts fram och stöts och blöts på ett sätt så att man undrar var rätten till integritet eller ev. om behovet av sekretess ens funderats ikring. Lekmanna-analyser som “att han troligtvis har dyskalyli” sprids ut i etern. Mycket kan säkert sägas om föräldrarnas ansvar kring pojkens utveckling, men det här var magstarkt för mig.
LikeLike
Suck – bilderna på Ludwig dröjer sig kvar. En besviken mamma som anklagar skolan för uteblivet stöd och information.
Det är ett sådant fragment som ställer massor av frågor och lämnar oss tittare i obehaglig ovisshet. Diagnosen som räddningsplanka?
LikeLike
Men Mats det är mycket enkelt – ordet kommunikation saknas på Mikaleskolan.
Och för den delen på många skolor jag undersökt. Man tror som i kyrkan men vet inte. Och Ludwig har drabbats av dem som tror.
LikeLike
Jag menar att du dömer hårt och på lösa grunder.
Någon form av kommunikation har nog förekommit…
Jag tycker verkligen inte om att diskutera “fallet Ludwig”. Det känns väldigt oetiskt!
LikeLike
Jag håller med dig, Mats, det känns inte alls bra.
Låt oss hitta en annan vinkel, ty Plura har rätt. Man får ett bestämt intryck, av det man ser i programmet (och då är man medveten om att det man ser är en hårt vinklad bild, men det är den man har att utgå ifrån i det här fallet), att kommunikationen inte alls fungerar på skolan. Det kan bero på en faslig massa olika saker, låt oss inte spekulera i vad ty det har vi ingen aning om, men att den tycks brista är svårt att inte se.
Och i detta är skolan i fråga inte unik, varken i den akuta bristen på kommunikation eller i det faktum att de som tar konsekvenserna av denna brist är eleverna.
LikeLike
Mats på vilket sätt dömer jag hårt?
Och lösa grunder säger du. Menar du på fullt allvar att det är en chimär det som visas på TV om Klass 9A?
Vet av egna erfarenheter att allt ledarskap och dit hör även lärarnas ledarskap bottnar i att kommunicerar. Kommunicerar du inte blir det inte gjort. Tro att allt löser sig ändå är bra naivt sätt att se saken på. I verksamheter utan kommunikation har du de bekymmer som gestaltas i Klass 9A.
LikeLike
Brister på (eller svårigheter i) kan nog vara både orsak och symptom.
Lösningsförslagen blir mer tekniska om det gäller att ta sig tid och hitta mötesplatser – men om det gäller djupare konflikter om uppdrag och kunskapssyn får vi gräva vidare.
Men det är en bra början:
– Har ni funderat på att prata med varandra?
LikeLike
Brygga lite kaffe, värma några kanelbullar i ugnen och tända ett ljus på bordet?
LikeLike
Ibland fungerar öl och after work också!
LikeLike
Saken är den att lärare har såklart lyxen att tycka att det är jobbigt med fokus på betyg då denne för länge sedan fixade sina egna, men eleverna har inte den lyxen. Betygen ÄR viktiga. Utan betyg hade läraren inte ens kommit in på lärarhögskolan det kanske han/hon glömt nånstans?
“Sättet man behandlar lärarna är beklämmande, om än uppriktigt.”
Det beklämmande i det programmet är snarare sättet som lärarna i åratal behandlat eleverna på! Lärarna är för tusan vuxna personer och skall kunna tåla och lära sig av kritik. De beter sig som småbarn!
“superpedagogerna” tar över, vilket naturligtvis totalt underminerar de ordinarie lärarnas redan luggslitna auktoritet.”
I de fall de ordinarie lärarna har någon auktoritet alls så är den baserad på fel saker och skall undermineras. Lärarnas falska grund måste bort för att de skall kunna ges en riktig grund. Enkel logik!
“Att sedan Stavros hotar att avgå om han inte präntat in tillräckliga kunskaper i matematik för minst ett VG tycker jag talar tydligt för hans kunskapssyn.”
Det talar tydligt för hans KUNSKAPER. Beträffande “kunskapssyn” så är det ett annat ord för en politisk åsikt. Och Sverige skall föreställa ett land där man uppmuntras ha olika åsikter – demokrati.
“Han är säkert en briljant människa och lärare, men här lämnas det en hel del övrigt att önska.”
Det är en SKOLA, på vilket sätt är det ett problem och räcker inte att vara en brilliant lärare?
“Vars problematik lyfts fram och stöts och blöts på ett sätt så att man undrar var rätten till integritet eller ev. om behovet av sekretess ens funderats ikring.”
Vems behov då? Skolans eller Ludwigs? Han har nog ett större behov av hjälp att få situationen åtgärdad än han har att hålla situationen hemlig. Det är nog mer skolans egna intressen som integriteten handlar om…
LikeLike
Erik, jag vet inte om du medvetet vill polemisera och hårdra olika personers försök till resonemang? En sådan argumentation blir lätt fyrkantig, med en ständig jakt på rätt eller fel, trots att många av de områden som här diskuteras faktiskt har gråzoner, anser jag.
Betyg är viktig: Jag har aldrig antytt att det inte skulle vara behövligt eller viktig med betyg som mätinstrument på hur väl en elev uppnått kursens mål. Arbetar du i skolans värld Erik? Att se hur betyg ändå förblindar och stressar elever istället för att vara ett verktyg på hur man tillskansat sig fakta, förståelse och färdigheter i ett ämne är faktiskt ibland ett verkligt problem. Med psykisk och fysisk ohälsa som följd hos elever. För mig så går elevers hälsa alltid före att nå ett visst betyg.
På vilket sätt beter sig lärarna i programmet som små barn? Menar du när Jonny blir upprörd över kritiken som riktar sig mot honom? Han arbetar kvar vilket väl ändå måste tolkas som att han har tålt kritiken.
Auktoritet baserade på fel saker? Vilka är dem “falska” grunder och vad är den riktiga grunden? Vem avgör det? Har du på nytt ett absolut svar att ge även i denna fråga, eller finns det tolkningsmöjligheter?
Jag delar inte din uppfattning att kunskapssyn enbart är en politisk uppfattning. Den kan och är troligen individuell precis som en individs kunskaper. Att den också kan förändras över tid och genom nya forskningsrön, det är korrekt uppfattat. Kunskapssyn definierar nämligen det du avser med KUNSKAPER, anser jag. Det innebär alltså frågor om hur kunskap uppstår, vad som avses med kunskaper, vilken typ av kunskaper som anses viktiga och hur man kan nå kunskapens kärna. Därför spelar det en stor roll vilken kunskapssyn man har för hur man definierar vad kunskap är. Därför tror jag att det är väsentligt att lärare har en idé om just detta, dvs. att de har definierat en kunskapssyn. Och det är alltså tillåtet i den parlamentariska demokratiska staten Sverige att ha olika syn på kunskaper och att ha olika kunskapssyn, inom samma yrkeskår.
Att vi har olika uppfattning om behov att skydda den personliga integriteten verkar uppenbar. Det är därför jag skarpt ogillar att pojkens problem diskuteras förhållandevis vidlyftigt samt att han får klä skott för allehanda misslyckande med klassen. Det tycker jag är ovärdigt en 15-årig pojke. Att skolan uppenbart brustit ser väl alla, men jag ogillar att pojken används som slagträ för detta. Men även där Erik, är det tillåtet att tycka olika.
LikeLike
Andreas:
Det är intressant du pratar om gråzoner. En gråzon är något där flera olika källor inte är överens. Vad jag eftersträvar är klarhet hos specifika individer. Det kan inte finnas en gråzon hos individen för det antyder att denna inte vet vad denne själv tycker.
Att säga “Betyg är viktigt” är ett uttalande som låter bra men inte säger någonting om någonting. Viktigt för vem? Viktigt för vad? Jag sade att betyg är viktigt för eleverna för deras framtid. Lärarna har lyxen att säga andra saker är viktiga men dessa “andra saker” kommer ingen av betydelse i riktiga livet att lyssna på sedan.
“För mig så går elevers hälsa alltid före att nå ett visst betyg.”
Dels så tenderar brist på betyg vara en mycket värre hälsofråga. Inte minst långsiktigt. Dels undrar jag då vem som bestämmer vilken grad av ohälsa som krävs av eleven för att nå ett visst betyg?
“På vilket sätt beter sig lärarna i programmet som små barn?”
Tja, du har en kille som springer runt och bröstar sig, en tjej som är rädd för ungarna och behandlar dem som om de vore jämnåriga och en annan tjej som vill vara klassens lustigkurre. Och värst av allt, alla är fixerade vid SIG SJÄLVA!
Anledningen programmet inte funkat är att pedagogerna trodde de skulle coacha vuxna personer. De har istället fått ta hand om problem hos lärarna som relateras till små barn.
“Menar du när Jonny blir upprörd över kritiken som riktar sig mot honom?”
Nej jag menar hur Jonny betedde sig för att få den kritiken.
“Auktoritet baserade på fel saker? Vilka är dem ”falska” grunder och vad är den riktiga grunden? Vem avgör det?”
Den riktiga grunden för auktoritet i ledarskap är karaktär (vem vi är) och kompetens (vad vi kan) ….och det avgörs av de senaste 50 årens vetenskapliga studier av framgångsrikt ledarskap.
“Har du på nytt ett absolut svar att ge även i denna fråga, eller finns det tolkningsmöjligheter?”
Det finns samma möjligheter att ha egna hypoteser och testa dem empiriskt för att skapa alternativ om man nu inte vill hålla med om de resultat som finns som finns i all annan riktig vetenskap.
“Jag delar inte din uppfattning att kunskapssyn enbart är en politisk uppfattning. Den kan och är troligen individuell precis som en individs kunskaper.”
Hur individuella är kunskaper i allmänhet? Sedan Aristoteles dagar har vi haft enorm framgång just för att vi inte behöver börja om från början varje gång.
“Kunskapssyn definierar nämligen det du avser med KUNSKAPER, anser jag.”
Kunskapssyn definierar vilka kunskaper som prioriteras över andra. Dvs vad vi tycker är viktigt att kunna och i vilken ordning man lär sig dem. (lära sig krypa, lära sig gå)
“Det innebär alltså frågor om hur kunskap uppstår, vad som avses med kunskaper, vilken typ av kunskaper som anses viktiga och hur man kan nå kunskapens kärna.”
Kunskap skapas av människan precis som allt annat (inklusive människan) genom Trial/Error. Vilka kunskaper som avses viktiga varierar beroende på politisk/ideologisk åsikt. (dvs vem som anser det…)
“Därför tror jag att det är väsentligt att lärare har en idé om just detta, dvs. att de har definierat en kunskapssyn.”
Vad har det med deras jobb som lärare att göra? Och hur går det för elever som har en annan politisk åsikt som leder till en annan kunskapssyn än lärarens?
“Och det är alltså tillåtet i den parlamentariska demokratiska staten Sverige att ha olika syn på kunskaper och att ha olika kunskapssyn, inom samma yrkeskår.”
Det är tillåtet att ha vilka åsikter du vill (även om SD:are tenderar ha det svårt) men frågan var inte vilka åsikter du hade privat utan vad du säger som lärare till dina elever.
“Att vi har olika uppfattning om behov att skydda den personliga integriteten verkar uppenbar.”
Mitt problem är att det inte verkar vara personen Ludwig du vill skydda utan din egen IDE om hur saker skall se ut. Ungefär som mangadomen mot en svensk serietecknare. Han dömdes inte för att kränkt något levande barn, han dömdes för att ha kränkt “barn som begrepp”
“Det tycker jag är ovärdigt en 15-årig pojke.”
Vem bestämmer vad som är värdigt en 15-årig pojke? Vilken talan har han själv gällande den värdighet han vill ha? Eller är det bara fritt fram att köra över honom med “barns bästa” som ursäkt?
“Att skolan uppenbart brustit ser väl alla, men jag ogillar att pojken används som slagträ för detta. Men även där Erik, är det tillåtet att tycka olika.”
Jag har aldrig ifrågasatt din rätt att tycka som du gör. Jag har (precis som när jag pratade med Monika) frågat på basis av vilken grund du tycker de sakerna.
Observera att jag använder ordet grund. Jag använder inte B-ordet.
LikeLike
Här håller jag med dig i Erik, att när det handlar om kunskapssynen hos en lärare, är det inte den som skall gälla, utan flera. För precis som du säger
[…] Och hur går det för elever som har en annan politisk åsikt som leder till en annan kunskapssyn än lärarens?
Det problematiska är att läroplanerna utgår från en speciell kunskapssyn, även om vissa läroplaner lämnar detta öppet. Så även om man tillåter olika åsikter och syn på kunskap, är utbildning organiserad efter läroplanens.
LikeLike
Jag är inte säker på att vår läroplan lever upp till det krav du förutsätter. I den bästa av världar sammanfaller samhällssyn, människosyn, kunskapssyn och syn på undervisning – men jag menar nog att de där fyra F:n är en svajig grund och den berömda värdegrunden är en tveksam politisk kompromiss.
Så även om det finns en läroplan är du ensam där ute. På gott och ont.
Men lite stöd kan man kanske ha av den när det kommer till kritan.
Jag håller inte med Erik. De där gråzonerna finns både inom oss och i de förhandlingar om tolkningar av regler som ständigt pågår.
LikeLike
Mats
Men även en kompromiss innehåller en kunskapssyn, som ofta är starkt förbundet med människosyn och syn på undervisning. Men visst kan jag hålla med om att Lpo94 är till viss del motsättningsfull.
Men jag bedömer att det är den läroplan som varit minst påverkad av en speciell kunskapssyn. Den lämnar i vilket fall det mer öppet. Det betyder inte att vi kan verka utifrån vår egen personliga.
Visst är jag influerad av en viss kunskapssyn, men jag tillåter studenterna ha sin. Och det var väl det Erik menade. Det var jag som drog in läroplanen. Då vi ändå måste verka i enlighet med uppdraget och inte i enlighet med vad vi själva står för. Ofta sammanfaller det givetvis.
LikeLike
Jag har en känsla av att lärare (och lärarutbildare) ofta övervärderar läroplanens konsistens och blundar för de inre motsägelserna. Kanske känns det skönt att kunna ställa sig upp och säga: VI HAR FAKTISKT ETT UPPDRAG!
Men om vi skrapar på ytan är det en väldigt tunn fernissa som håller samman bygget. Delvis uppfattar jag en retorik för inre och yttre bruk – samtidigt finns det utrymme för lokala tolkningar (det var liksom meningen) som inte enbart ligger på metodisk nivå.
Frågan är om Lgr11 verkligen är “tydligare”? Kanske när det gäller “centralt innehåll” – men när det gäller människosyn och kunskapssyn menar jag att det inte är fallet.
LikeLike
Jag uppskattar din resonerande ton Andreas!
LikeLike
De fyra F:n ger en helhetsbild på vad kunskapssynen innehåller. Det är inte bara fakta som gäller. Sen att de flesta tolkar den linjärt är olyckligt. Men det gör ju inte de fyra F:n i sig själv svajig. Snarare är det tolkaren som är det.
LikeLike
Jag tycker nog inte det räcker med att slå fast att kunskap är mer än fakta. Vi måste ställa högre krav än så.
Varför dela upp något som man i nästa mening talar om att det inte går att särskilja?
LikeLike
För att kunna titta närmare på detaljer i helheten?
LikeLike
Ett sådant analytiskt förhållningssätt är ytterligt riskabelt – särskilt när det gäller ett så komplext begrepp som FÖRTROGENHET som gränsar mot det intuitiva området på olika sätt.
Det är en sak att vi försöker sätta ord på det vi kallar “tyst kunskap” – nästa steg att operationalisera det i betygskiterier och kursplaner.
Men det var kanske inte meningen?
Språket har alltid en analytisk sida – vi delar upp och skapar inre bilder av att det är på riktigt. Sedan står vi där i debatter med utbildningsministrar som vill ha mer “kunskap” och “fakta”.
Jag tycker som Monika att det är viktigt med betoningen av olika kunskapsformer – men de här fyra verkar lite slumpmässigt hopkomna. Allt för en bra allitteration?
LikeLike
Mats
Vilka krav vill du ställa … ?
Jag har inte sagt att det räcker, men de fyra F:n är i vilket fall mer än bara fakta.
Jag undervisar i läroplanen och läroplansteori och den styr mer än vad man kanske tror. Och nu är det som en lag – vi måste följa den. Och vi lärarutbildare har ett uppdrag … oavsett vad vi än anser om det.
LikeLike
Det går säkert att göra något bra av de här F:n och jag är säker på att du lyckas manövrera runt de faror som ligger i lockelsen av den här slagordsmässiga förenklingen.
På många sätt var det säkert en radikal handling att lyfta förståelse och förtrogenhet som viktiga dimensioner av kunskapsuppdraget. Säkert har de här gåtfulla formuleringarna satt fart på diskussionerna i många lärarrum.
Om jag fick önska mig något skulle det kanske vara en genomgripande teori om hur kunskap utvecklas utifrån kognitionsforskning. Nästa steg skulle kunna vara en teori om lärande som betonar sambandet mellan människosyn och kunskapssyn – samt visar att detta går att se spår av i praktiken.
Då menar jag att läroplanen kunde fåttt en styrande inverkan
Idag dominerar behaviorism, formalism och faktatugg i många klassrumm – medan läroplanen talar ett helt annat språk. De sociokulturella och konstruktivistiska ansatserna var kanske inte tillräckligt explicita – eller så var motståndet större än läroplansförfattarna anade?
LikeLike
Mats
Jag tror motståndet var större än de anade, samt att de inte räknade med traditionens starka påverkan. Märkligt nog med tanke på att en del som gjorde förarbetet är kunniga inom det området. Men, det var ju den borgerliga regeringen som min sin agenda kompromissade bort en hel del. Traditionen måste medvetandegöras först, sen måste en frigörelse ske innan en läroplan som Lpo94 kan tas emot av alla inom skolan. Man måste kunna släppa taget om det som har varit och inte luta sig tillbaka till – Så har vi alltid gjort och det fungerar.
Jag är inkörd på Lpo94, men nu kommer Lgr11. Och då måste jag, vare sig jag vill eller inte, arbeta efter den, då studenterna skall göra det. Det skulle se ut om jag fortsatte med formuleringarna i Lpo94. Men så gör man lite här och där i skolan. Man fortsätter med Lgr62. Inte konstigt att det blir problem och förvirring. Hur stoppar man det här?!
LikeLike
Det känns lite som att vi börjar i fel ände. De här läroplanerna som har visslat förbi genom åren utan att de satt djupare spår i verksamheten.
Vi proklamerar att skolan är en rationell målstyrd organisation med tydlig ansvarsfördelning – medan många upplever att det är en institution med egen logik. Då måste den förändras inifrån och underifrån!
Ett sätt kunde vara att fundera över Gärdenfors råd:
http://www.skolvarlden.se/artiklar/%E2%80%9Dskolans-struktur-dodar-elevernas-motivation%E2%80%9D
Men – jag förstår att vi behöver läroplaner! (missförstå mig lagom)
LikeLike
Intressant att följa debatten om Lpo94, Lgr80, Lgr11 och vad de nu hetat. Att lärare önskar sig sitta kvar i den trygga detaljstryníngen som Lgr62 och Lgr80 gav kan jag förstå.
Lärarkåren har väl inte kännetecknats som de som först tar till sig det nya utan klamrar sig fast i gammalt och invant.
Samtidigt förvånas jag över att det inte finns någon bransch som har så förspänt som skolan. Här har man en processkatalog för det pedagogiska arbetet med på förhand givna mål på VAD och VARFÖR. Det är ju bara att att sätta igång att jobba. HUR har aldrig staten talat om och det är ju det som är mål- och resultatstryning.
Fast det blir komplicerat med nya Lgr11. Nu kan man inte bara hoppa över kapitel 2 om mål och riktlinjer för det pedagogiska arbetet och bara rikta in sig på kapitel 3 kursplanen. Det räcker inte med att bara titta på sitt ämne utan målen i kapitel 2 sätter krav på ämnesövergripande målarbete. Jobbigt;))
Och som inte det skulle räcka. Det finns bara fasta kunskapskrav år 3, 6 och 9. Däremellan är lärarna tvungna att interpolera. Snacka om att likvärdigheten sitter löst.
Får väl säga som Thor Modéen: Strålande tider, härliga tider!!
LikeLike
Strålande tider för konsulter som ska förklara hur det här går ihop med tydlighet och likvärdighet kanske. Vi andra får väl försöka koncentrera oss på att försöka få det att se ut som om det hänger ihop.
Det kan gå!
LikeLike
Nej, det är ju synd om lärarna förväntas tänka på egen hand… 🙂
LikeLike
Mats, vad bra, lärarna kanske kunde bli skådespelare.
Monika, ja det är synd om lärarna, för det är förbjudet att skapa lokala läroplaner. Det är därför Waldorfskolorna är sura. Alla ska leva efter de nationella läroplanerna även fristånde skolor från 1 juli.
För att gör saken ännu mer komplicerad för lärarna måste de oxå kunna skollagen. Ta bara 10 kapitlets §§ om skriftligt omdöme.
Så i varje klassrum borde det tapetseras med skollagen och Lgr11. Åtminstonde borde varje lärare ha ett exemplar med sig av varje på lektionen och kasta alla lärarkalendrare. Annars kanske man kan betrakta det som tjänstefel.
LikeLike
För att återknyta till 9A – Stavros är en utmärkt skådespelare som gärna spelar på alla känslosträngar. Minns ni förra serien där han var sjuk och egentligen skulle ha gått på begravning men inte kunde överge sina elever.
Det finns olika tankar om vad som är kärnan i skådespelarens hantverk. En riktning betonar inlevelsen och kräver att skådespelaren ska överge sitt jag för att verkligen smälta samman med rollfiguren – först då kan publiken beröras av föreställningen.
Den andra vägen har en mer analytisk hållning. Ni vet att ni är på en teater och ni har antagligen sett mig i andra roller. Jag kommer att presentera replikerna på ett återhållet sätt och försöker därför ge plats för era egna erfarenheter i tolkningen.
Väg två bygger på att publiken VILL bli berörd och därför lägger sina tvivel tillfälligt åt sidan. På samma sätt finns det lärare som verkligen tror att barn vill erövra kunskaper och att lärarens uppgift då blir att stötta dem – inte motivera dem!
Samtidigt har jag full respekt för bilhandlarna.
LikeLike
Men däremot tycker jag att man definitivt kan diskutera den etik som råder på Svt när detta blir en central del i ett avsnitt som kablas ut till landets alla delar. Det blir ett resonemang som förs över elevens huvud på ett ytters bekymmersamt sätt. Att diskutera eleven som enskilt fall ska vi låta bli, av många skäl. Personligen har jag svårt för den situation som uppstår när en elev ges en snabbkurs med utlovat högt betyg i sikte samtidigt som en annan elev bedöms vara omöjlig att undervisa och därför behöver lyftas ut ur klassen.
LikeLike
Vad är det som bekymrar dig i den situationen? Eleverna är individer, med individuella behov och kunskapsbakgrunder, är det då orimligt att de får olika sorters undervisning?
LikeLike
Vad är problemet med att visa hur det ser ut. På vilket sätt hängs de ut? Och all utbildning ska vara individanpassade. Det är det som är vitsen med IUP:en.
LikeLike
Vi ser säkert annorlunda på situationen men jag har svårt överhuvudtaget med spekulativa resonemang kring elevers eventuella diagnoser och särskilda behov. Och då än mer i statlig television. Jag antar eller förväntar mig att dem fått familjens medgivande i detta, men jag ser det som integritetskränkande mot pojken. Det är “problemet med att visa hur det ser ut”. Alltså, att vi inte vet hur det ser ut vad gäller utredningar och dylikt. Jag betackar mig för även för lärarrumsdiagnoser på elever, även om detta är vanligt förekommande, i alla fall där jag har arbetat.
Ni missförstår mig möjligen, jag är medveten om IUP, den är central. Men Morrica, du frågar mig om det är orimligt att få olika sorters undervisning. Problemet här var ju att man ansåg sig inte kunna ge undervisning till pojken men däremot kunde man ge två specialtimmarsdrill med flickan. Menar du verkligen att det är sådan IUP du föredrar? Det är säkerligen så att det är delar som jag har missförstått eller som hamnat utanför programmet men jag tycker att den pojken har fått belysa problematiken i klassen tillräckligt. Det började med att Jonny talade om att klassen var klar när pojken var klar, med antydning att han var långsam och nu i detta avsnitt ansågs han inte vara kapabel att undervisas i längre tillsammans med klassen.
LikeLike
“lärarrumsdiagnoser” – ett bra ord.
Annars kan vi ha omröstning i bloggosfären…
LikeLike
Aha, jag missförstod dig – jag tolkade din tidigare kommentar som att enbart den eleven som behövde kontinuerligt stöd skulle få detta, inte den andra. Jag ber om ursäkt. Givetvis ska varendaste elev, utan undantag, få den undervisning de behöver för att utvecklas och lära sig mer, oavsett vilka bakgrundskunskaper och förutsättningar de har.
LikeLike