Den roligaste och mest ansträngande delen av mitt lärarutbildaruppdrag är att besöka studenterna på den verksamhetsförlagda tiden av deras utbildning. (Nej vi säger inte “praktik” eftersom vi inte vill dela upp tanke och handling!)
Idag var jag på en förskola och drogs in i barnens lekar. I ett avgränsat utrymme byggde de koja och lekte mamma-pappa-barn. Jag frågade hur de fördelade rollerna och förstod att familjen bestod av mamma-mormor-syster-bror-bror-hund. Ingen ville vara pappa och jag tog på mig den otacksamma rollen med viss tvekan. Barnen hade olika tankar om vad pappor egentligen gör och jag prövade olika tolkningar: arg pappa, glad pappa, ledsen pappa, rädd pappa och trött pappa.
Hur lekar man mamma-pappa-barn nu för tiden?
Tysta tankar 
Man undrar varför det inte är någon grabb som vill leka pappa?
Beror det på det där med förebilder som saknas i förskolevärlden?
LikeLike
Jag valde katt, för då kan jag lägga mig högt upp på en plats och bara observera den övriga familjens tokigheter.
Plura
De kanske har ett komplicerat förhållande till sin pappa … de förstår honom inte 🙂
LikeLike
Kan vara så – de hade ingen klar bild av vad en pappa gör!
LikeLike
Katt är bra – då är man liksom med fast i en oberoende position!
LikeLike
Ja, det är därför jag vill vara katt
LikeLike
Fråga är i så fall varför har de ett komplicerat förhållande?
LikeLike
Bra fråga!
LikeLike
Ett komplicerat förhållande är bättre än inget alls – tror jag!
LikeLike
Med den druknes envishet ni har inte svarat på frågan:
Varför har de ett komplicerat förhållande?
LikeLike
Det finns olika teorier (egentligen är väl alla förhållanden komplicerade) men om jag ska öppna ett fönster så menar Nancy Chodorow att det finns en grundläggande skillnad mellan pojkars och flickors socialisation. Flickornas väg mot vuxenhet beskriver hon som linjär och reproducerande – att imitera modern ger det nödvändiga stödet för att våga gå vidare i utvecklingen.
Pojkarnas väg skulle då vara mer komplicerad och bygga på differentiering – att inse att den symbiotiska fasen är över och lära sig att hantera den existentiell ensamhet som separationen innebär.
De här psykoanalytiskt inspirerade teorierna har kritiserats för att i hög grad bygga på en traditionell familjestruktur, men det är en väg att smita från den hopplösa arv/miljödiskussionen.
Så pojkarnas huvudsakliga identitetsupplevelse är då vid fyra årsåldern negativ – de vet att de INTE är som mamma. Men har väldigt dimmiga föreställningar om vad det innebär att vara pappa. Därför är de extremt intresserade av stereotypa hjältar (gärna maskerade) – ett sätt att kompensera den upplevda maktlösheten i omnipotent förklädnad.
Förlåt om det blev pretentiöst här!
LikeLike
Det är ett sätt att se det. Rimligen borde då mönstret för pojkars utveckling se radikalt annorlunda ut i kulturer där pappan är ständigt närvarande och gossebarnet har möjlighet att ständigt ranta efter och identifiera sig av hjärtans lust – jag tänker t ex på pre-industriella jordbrukarkulturer.
LikeLike
Oops! Nu tycker jag mig vara tillbaka till 70-talet och tramset om arv och miljö.
Jag har aldrig haft problem med min manlighet eller mitt förhållande till min pappa. Han var om något min vän. Sorligt nog är det över ett kvarts sekel sedan han dog.
Så jag måste i ärlighetens namn säga att jag förstår inte var problemet ligger. Är det inte som jag försökete säga att dagens ungar växer upp med för mycket kjoltyg?
Kanske det varit bättre att ungarna växte upp på “bakgården” och fått socialisera själva.
Usch Plura, inte kan man vrida klockan tillbaka till det “juva” 50-talet.
LikeLike
Jag skulle undvika att använda det anklagande uttrycket “för mycket kjoltyg” och i stället försöka beskriva vad lek egentligen är och vilken funktion den spelar i barnens vuxenblivande.
Den enklaste tolkningen av rollekar är att det handlar om imitation och träning – det förutsätter tydliga och inspirerande förebilder. En längtan efter att bli något viktigt. Om papporna är osynliga, har tråkiga obegripliga jobb eller intar en diffus roll i familjen – då upphör deras betydelse i de här lekarna. Ingen vill spela en innehållslös roll.
Den andra psykodynamiska traditionen är att se leken som en bearbetning av olösta konflikter. Det förutsätter en ostördhet som jag inte tror är vanlig på förskolorna där de mesta lekarna sker i väl upplysta övervakade rum under äggklockans trygga rytm.
Jag hade ganska vaga begrepp om vad min far arbetade med. Han var lantmätare men jobbade med juridiska frågor på Sydkraft. Någon gång fick vi följa med till dånande turbinhallar vid småländska åar men hans vardag var nog konoristens mer oglamourösa lunkande.
Därför lekte jag hellre Cowboy och hämtade näring till mina drömmar från superhjältarnas värld.
När jag ser bilden hur han hjälper mig att bygga en pilbåge anar jag den rituella sidan av det som vi nu kallar male bonding:
LikeLike
Jo, då det här med frånvarade pappor. Jag kanske hade turen att ha en närvarande pappa. Något så ovanligt som helst på 50-talet. Han kom hem från verkstaden varje lunch cyklandes.
Pojkögonen stod på skaft de gånger man fick följa med till låsfabriken och se låssmeden stå vid sin bänk och tillverka låsen. Kanske farscinationen för teknik väcktes där.
Men på bakgården var det omväxlande lekar vi barn lekte. Allt från indianer och cowboy till mamma pappa, barn. Det enda jag minns var att det var svårare att rollbesätta indianerna än papporna i våra lekar.
Det intressant på den tiden var att i den värld jag växte upp var det på dagarna brist på vuxna som hängde över oss barn för att se vad vi gjorde. Kanske för att det var en härlig bakgård med skiftande natur med träd, buskar och bergknallar.
En bakgård jag för övrigt besökte i julas. Ett är säkert den var stor som liten men nu betydligt mindre.
LikeLike
Låsfabrik låter oändligt spännande!
Även om jag brukar tona ner betydelsen av förebildwe låter det som en avgörande influens. Tekniken bestämmer vilka dörrar som kan öppnas – kan det vara mer symboliskt?
LikeLike
Jag tror att det är så enkelt som att flickor dominerar den här typen av lekar och att då får mansrollen låg status för alla. Ungefär som att när jag lekte cowboys och indianer så var det i stort sett alltid överskott av de som ville vara det ena och när jag lekte familj med mina yngre systrar så ville alla vara pappa.
LikeLike
Varför ville de vara pappa? var låg attraktionen?
LikeLike
…Mamma 30 och dotter 4 gar omkring mellan hyllorna nar dottern far ett utbrott..Dotter Jag VIIIILL ha den!.Mamma Nej du kan inte fa den alskade van..Dotter Jag viill jag viill jag VILL HAA!!.Mamma Nej sa jag..Dottern kastar sig pa golvet och borjar sla och sparka mamman tittar pa henne och lagger sig bredvid och gor likadant. Generat staller sig den lilla upp och tittar sig omkring..Dotter Men mamma vad gor du?..ICA Maxi Borlange….Publicerat den 6 januari 2007 kl.
LikeLike
Intressant berättelse om att det är handlandet som verkar styra beteendet inte orden.
LikeLike
Hon vill dock inte att dottern ska se pappa pa sjukhus hon menar att dotterns psykiska halsa gar fore. Jag skulle tycka det var ett givet kapitel om mina barn pappa blev sa dalig att de inte mer skulle fa se varandra. Sjalvklart vill val aven hans dotter se sin pappa hur han an sett ut gatt statt vad som.
LikeLike
På tal om dagens bakgård – förskolans lekplats – några tankar till leken då och nu här
http://pluraword.blogspot.com/2011/02/bakgard.html
LikeLike