Lärarnas tidning publicerar en debattartikel om nivågruppering.
Jag undrar hur många ord det finns för att dölja den här formen av sortering – eller som det kallas i artikeln: “organiserad mobbning”. Begreppet “repetitionsklass” var nytt för mig.
Idag utsätts rektorerna för ett dubbelt tryck. Skolinspektionen förbjuder dem att nivågruppera och samtidigt ökar kravet på effektivitet. Forskningen ger inga entydiga svar, förutom att de snabbaste vinner resultatmässigt på att slippa de svaga. De etiska aspekterna är svåra att mäta.
Vad heter grupperna på din skola? Har ni lyckats hitta något värdigt sätt att dölja funktionen?
Tysta tankar 
Jag tycker att den självklara lösningen är att skapa flexibla grupperingar, som i största möjliga mån bygger på elevernas egna val. Det är ju inte säkert att det är samma elever som behöver extra tid, eller extra utmaningar, inom alla områden. Inom matematiken är det t ex tydligt att vissa personer kan ha svårt för att räkna, men vara jätteduktiga på att se geometriska mönster och sambanden mellan dem. Även tidpunkten i livet kan vara avgörande; bara för att eleven har en svacka under våren i år sex behöver det ju inte betyda att h*n har ett behov av extra stöd under hela år 7-9.
LikeLike
De där sorteringarna tycks ha en otäck tendens att vara självbekräftande eller för att använda ett otäckare ord: stigmatiserande.
LikeLike
Menar du att självbekräftelse är synonymt med stigmatiserande? Det håller jag inte alls med dig om, tvärtom. Jag håller inte heller med om att nivågrupper är något med automatik dåligt, kanske för att jag själv var en OBS-klassunge och upplevde isoleringen i det lilla klassrummet under trappan som både en lättnad och en räddning – ett ställe att faktiskt få studera i lugn och ro, få slippa se de duktiga triumfera och de mindre duktiga bli plattare och plattare i den ‘demokratiskt blandade’ klassen.
LikeLike
Jag har ingen stark åsikt i frågan annat än att det tycks vara bekväma lösningar och att i en del fall göms de här barnen undan. Men det är alldeles för komplicerat för generella påståenden.
Jag menar nog att det är systemet som bekräftar sig själv – inte barnet. Det vore i så fall en bedrift och säkert ett bra överlevnadsknep. det är i alla fall någon som tror på mig…
LikeLike
Hur menar du?
LikeLike
Att bekräfta sig själv är kanske ett ganska desperat men i grunden oskyldigt försök att skapa autonomi när den sociala gemenskapen brakat ihop.
När organisationer förfaller till självförgudning är det inte lika trevligt.
LikeLike
Jag är mot både nivågruppering det och att man ger vissa elever G-material och andra V-material. Jag är mot det också om de själva vill det.
En stor nyckel till framgång är förväntningar. Både elevens egna och lärarens. Läraren skall alltid ha höga förväntningar på sina elever. Man måste också jobba aktivt på att höja elevens egna förväntningar. Man ska uppmärksamma alla förändringar – i synnerhet i positiv riktning – och uppmärksamma elever som inte väntar sig det och där inte klassen väntar sig det. Detta för att ta bort intrycket att betyget sitter stämplat i pannan.
Duktiga elever är förebilder, men ännu större effekt har elever som lyfter, går från – till V till exempel. De höjer ribban och öppnar upp nya möjligheter för alla.
LikeLike
Jag håller med – men är oerhört förvånad över vilken precision de svaga studenterna nosar upp varandra och bildar grupper här på högskolan!
Vi predikar mångfald och olikheter men när de själva får välja blir det väldigt homogena grupper som bekräftar varandras upplevelser:
– Jag förstod inte boken!
– Jag tycker också den var jobbig!
o.s.v.
Så frågan är om den här tvångsblandningen är förenlig med liberal skolpolitik – för visst tänker vi att individen ska ta ansvar för sig själv?
LikeLike
Är det inte så att man nosar upp dem man befinner sig på ungefär samma nivå med? Så att man slipper sitta och känna sig dum när man inte förstått boken trots att alla runtomkring en gled igenom den motståndslöst; så att man slipper känna sig utpekad eller göra sig dummare än man är när alla omkring en beklagar sig över hur svårt saker är när man själv är den som förstått utan problem.
Båda aspekterna kan fungera stigmatiserande, och det finns en ständigt närvarande mycket reell risk att utsätta sig för andras ogillande om man glömmer att anpassa sig till gruppnormen.
LikeLike
Jo – precis så är det.
Samtidigt finns det en oerhört stor risk om de här grupperna skapar egna normer som inte fungerar i mötet med den kyliga makten (examinationen).
Oupps – snuddade jag vid tanken “antipluggkultur?
Jag brottas med möjligheten att skapa undervisningsformer som är inkluderande. Många läser hellre bekräftande litteratur än de böcker som utmanar invanda föreställningar.
LikeLike
Den risken finns, och ökar ofta när grupperna förblir informella och privata. Missförstå mig inte nu, jag är helt och hållet för alla formera av samarbete, både mellan studenter, mellan grupper, mellan utbildningsanstalter, discipliner, allt vad du kan tänka dig.
Men risken att grupperingar leder till att det gruppöverskridande samarbetet, ja rent av den gruppöverskridande kommunikationen, blir lidande är stor, när grupper uppstår för att man söker sig samman inte så mycket för att man trivs ihop, utan för att man känner sig bortkommen i andra konstellationer i den stora gruppen, aka klassen.
LikeLike
Det här är en väldigt stor fråga och vi har inte lyckats hitta rätt i den. ska vi dela in grupper efter geografi (samåkning) och då riskera att få onödigt homogena grupper.
Min erfarenhet är att människans behov av trygghet är oändligt och att det ibland är skönare att misslyckas tillsammans än lyckas ensam.
LikeLike
Nej, den är inte lätt att hitta rätt i. Skönast av allt är ju ofta att känna att man, tillsammans, klarat av något man inte skulle klarat ensam.
Även de högpresterande, studiebegåvade, motiverade och duktiga eleverna förtjänar att känna detta, att känna att de har glädje av att arbeta tillsammans med andra, inte bara att andra har glädje av att arbeta tillsammans med dem.
Det är en balansgång.
LikeLike
De tog ansvar när de sökte in. Nu får ni ta minst hälften av det. Som en personlig coach för för en elitidrottare. De svaga studenterna nosar nog upp varandra för att de är rädda att bli utstötta av de duktigare och för att de vill känna sig duktiga. Lyssna på en liberal lärare: Låt dem icke välja själva! De mår alla bäst av att blandas och av att vi inskärper vikten av tolerans, vänlighet och hjälpsamhet i dem.
LikeLike
Jag anar att du känner till Bolognaprocessen och vad det innebär i form av studentens rätt att själv bestämma över sina studier?
Vår makt koncentreras till examinationerna. All undervisning är frivillig och kurslitteraturen är att betrakta som stöd – inte obligatorium.
Den här frihetligheten är kanske berusande men bäddar för svåra bakslag när en generation curlingbarn har blivit studenter och förväntas styra över sina liv. Våra konstruktioner av goda organiska processer rasar som korthus om studenterna inte är här. Men en hel del hinner lära sig läxan innan studiemedelsfällan slår igen.
Det du beskriver som ett personligt coachförhållande bygger på långsiktighet och kontinuitet – inte fragmentariserande moduler. Jag har inte hittat några tankar om den här formen av genuint kvalitetsarbete i “Bäst i klassen”. Många lärarutbildningar är idag uppbyggda enligt stormarknadsprincipen där studenterna shoppar kurser vid olika institutioner. Det oroar mig. Högskolestudier bygger på inre motivation. Gör förresten inte allt det?
LikeLike
Eftersom jag jobbar i en klass där eleverna har en enormt stor spridning på förkunskaper, erfarenhet, ålder och social bakgrund kan jag inte låta bli att tänka att nivågrupperingar ofta kommer till för att den pedagogiska och metodiska kunskapen hos lärarna brister. Att man omplacerar och grupperar om elever för lärarnas skull.
Överallt runtomkring mig hör jag lärare säga: “Hon ligger så långt efter” eller “Han kan inte vara med på detta” eller “Han är så bråkig och han stör de andra”.
Tänk om vi lärare kunde släppa detta med att alla elever ska lära samma sak på samma gång. Att alla elever ska göra samma sak samtidigt.
I min klass är det en omöjlighet att alla kan göra samma sak samtidigt. Hur ska Ahmed 12 år utan skolbakgrund, som varken kan läsa eller skriva på svenska eller på sitt modersmål, kunna göra samma saker som Juri 10 år från Ryssland, som har en gedigen skolbakgrund. Båda ska lära sig svenska, ja, men hur de lär sig är ju högst individuellt.
Om alla lärare fick prova på hur det är att jobba i en klass där spridningen är så stor som i en förberedelseklass, då skulle man tycka att det är en otrolig likhet i en vanlig åldershomogen klass där alla åtminstone har ett gemensamt språk.
Jag tror att vi lärare har en alltför exkluderande hrundsyn, överlag. Vi ser problem och vi sorterar ut (kanske omedvetet) elever som vi inte riktigt kan hantera eller elever som faller ur ramarna. För vad vi än tror och önskar så är inte den svenska skolan speciellt flexibel. Eleverna fortsätts stöpas i samma form och de som inte går att stöpas läggs åt sidan.
Jag tror på inkludering. Jag tror att alla elever kan få rätt till en likvärdig undervisning och en rättvis utveckling i sin egen takt om de har en pedagog som tror på dem, har höga förväntningar på eleverna och dessutom besitter en pedagogisk och metodisk kompetens att möta alla barn/ungdomar. Pedagogen måste även se möjligheter i varje motgång och kunna motivera eleven och i detta uppdrag ingår det att kunna individualisera. På riktigt.
LikeLike
Just så!
Jag tror att det handlar om att vi liknar skolan vid en fabrik där löpandebandsprincipen ger en illusion av effektivitet och kontroll.
Vi vill gärna veta att alla har lärt sig det som det ska kunna – på mitt sätt.
LikeLike