Jag har skrivit om det här många gånger och trodde inte det fanns fler vinklar. DN har en serie om pojkars och flickors olika inställning till skolarbete.
DN1, Lotta, 19: ”Visst, jag har jättehöga krav på mig själv”,
Edgar, Etnologen: ”Vuxenvärlden ger olika budskap till flickor och pojkar.”
Tanken på att skolan delvis är ansvarig för skillnader i prestationer väcker många känslor. Anne-Marie Körling skriver en vass text och jag mumlar instämmande. Länk
Hon ställer en lång rad obehagliga men nödvändiga frågor
- Varför gör pojkarna på detta viset?
- Vad i miljön skapar detta?
- Vilka undervisar pojkar?
- Hur möter vi upp pojkarna?
- Varför behöver de vara så högljudda?
- Vad säger de med sina höga röster?
- Vem lyssnar då de skriker?
- Varför skriker de?
- Är det verkligen så det är?
- Vad händer med de tysta pojkarna? Syns de minst av alla i skolan?
- Vad händer med en kille som är utanför fotbollslaget?
- Vad säger en tyst kille?
- Varför är en kille tyst och en annan så högljudd?
- Vilket innehåll har lektionerna?
- Hur kan innehållet bli tydligare?
- Vilket fokus har vi gemensamt?
- Hur många olika arbetssätt har vi i klassrummet?
- Hur organiserar vi för allas lärande?
Jag tror det handlar om det lärande förhållningssättet. Hur läraren skapar dolda förväntningar på pojkar och flickor. Hur läraren kämpar för att likheterna ska bli större och jämlikare och kanske just där går det åt fanders.
- Kanske vi ska bekräfta olikheterna?
- Kanske vi ska utmana lärartänket?
- Kanske vi ska utmana vår syn på flickorna?
- Kanske vi ska utmana vår syn på pojkarna?
- Kanske vi ska utmana vårt yrke?
- Kanske vi ska utmana vår undervisning?
Nu möter jag samma mönster på lärarutbildningen och har ingen teori för hur jag ska hjälpa flickor som lider av att leva upp till bilden av att vara en duktig flicka.
Går det att bestraffa överdriven lydnad? Kan jag belöna kreativ olydighet utan att väggarna rasar ner?
Tysta tankar 
Jag hoppades så på dig, så tack, jag längtade efter din kommentar, och Pluras… för då vet jag… Mums och Tack Mats, A-M
LikeLike
Och kanske värst av allt förutom kunskapen skriva, läsa och räkna.
Vem tusan har bestämt vad som anses vara rätt och riktigt och att därmed definieras som viktiga kunskaper. Jag skulle utan vidare kunna bygga om halva läroplanen för högstadiet som jag upplever vara den stora katastrofen.
Av någon anledning känner jag på mig att personer som vistats ett helt yrkesliv inom skolans och utbildningssektorns väggar har fått för sig att de vet vad som är viktigt.
Eftersom jag varken var tyst eller med i fotbollslaget så fick jag välja att bli utsatt för mobbing samt att blomma ut i annat – som att tex bygga högtalare, lyssna på musik och köra mopeder /mc och spräcka läppar på mobbande fotbollskillar.
Fy Anders – du som är så stor och stark skall väl klara av att vara snäll mot dina terrorister. Och dessutom. Din mamma är ju lärare. Så du borde veta bättre.
Fler manliga lärare är en självklarhet.
LikeLike
Kanske spelar det roll vilket kön läraren har – tills motsatsen är bevisad väljer jag att tro så. Sedan kanske vi ska vara en aning skeptiska mot universallösningar.
LikeLike
Mats, har du frågat studenterna själva om saken? Vad säger de?
LikeLike
Det här är känsliga saker och grunden för hela skolsystemet är ju sambandet mellan det vi vill att de ska göra och hur vi får dem att göra det. Den här formen av disciplinering sker ofta omärkligt och vi ingår en överenskommelse om vilka belöningar vi bygger in.
Samtidigt är det svårt att tänka sig en skola utan sortering och hot om underkännande. Samtidigt vill jag gärna tro att en del aktiviteter sker utifrån andra drivkrafter än att vara lärare till lags.
Men tillbaka till din fråga: Jo jag försöker nog diskutera vilken tolkningsfrihet som finns inbyggd i kursplaner och målbeskrivningar. Vad är förhandlingsbart? Var går det att töja på gränserna?
I bästa fall innebär Bologna att maktförhållandena förskjuts – men att studentmakt också innebär ett större ansvar. Om en föreläsning inte är obligatorisk finns det en uppenbar risk att många väljer bort den. Ibland är det ett dåligt val.
Många trivs väldigt bra med tydliga regler och enkla belöningssystem. Frågan är om det blir bra lärare av dem?
Gränsen går inte självklart mellan män och kvinnor. Inbitna ledtrådssökare finns överallt.
LikeLike
“Går det att bestraffa överdriven lydnad?”
LOL
Svar: Nej, inte i en politiskt korrekt miljö (statsfeministiskt styre).
LikeLike
Pingback: Prestationsprinsessan « Sökarens skoltankar
Kreativ olydnad har väl alltid belönats medan överdriven lydnad ansetts som självbelönande.
Det förstnämnda påstås föda risktagande entreprenörer, behövda av samhället och förräntade mot månadslön av de överdrivet lydande.
Däremot är både kreativ lydnad och överdriven olydnad farligt samhällsomstörtande. Pass upp!
Jag har lätt för att falla ner i biologin när det gäller sådana här spörsmål, du vet – jägare och samlare. Just nu lever vi en tid och i ett samhälle som på alla sätt bejakar och premierar samlandet (exempelvis av kunskap) medan att det inte, inom lagens ram, finns plats för en ung jägare. Helst ska de också bli samlare medan samlarna borde bli åtminstone lite, lite (obehövd) jägare, i all välmening för att det vore hälsosamt för dem att synas och höras en aningens mer.
Hörde en gång en forskare (som jag nu inte minns namnet på) säga att olikheterna mellan könen är mindre än olikheterna inom samma kön. Det tycker jag är viktigt att påminna sig själv om. Skulle det kunna vara framgångsrikt att träna på att byta tankemönster från pojkar och/eller flickor till individ eller en grupp av individer och till exempel ställa sig frågan “Varför är de här unga människorna så högljudda”?
LikeLike
Visst är den här uppdelningen förrädisk i sin enkelhet och lockande att spela upp biologin är stark!
Drömmen om att kunna röra sig mellan roller och positioner är viktig är viktig och borde vara grundläggande för hur vi jobbar med genus i skolan – tyvärr tror jag att det handlar om makt och tydlighet. Då är lydighet antagligen lättare att bygga ett begripligt system utifrån. Kraven på rättvisa, likvärdighet och jämförbarhet leder till en banalisering av undervisningen eftersom vi till sist måste stå till svars vid bedömning och betygsättning.
Därför är idealet med läraren som en neutral tjänsteman lätt att ta till sig. I en byråkratisk skola belönas de barn som anpassar sig – detta blir särskilt besvärligt om vi samtidigt måste upprätthålla skenet av djup och retoriken kring reflektion och kritiskhet blir alldeles för genomskinlig.
Frågan är varför vi lärare ikläder oss den här neutrala ämbetsmannadräkten med sådan lätthet? Vi vet ju att samhället utanför skolan belönar kreativitet och olydnad – åtminstone så länge den rör sig inom lagens råmärken…
Även om vi inte ska falla ner i biologigropen tror jag att det är oundvikligt att se vilka värderingar som präglar skolan. Den är inte neutral och särskilt inte könsneutral – trots att kulturens medlemmar gärna beskriver sig som just detta.
LikeLike
Intressanta iakttagelse kring ämnet pojkar.
Finns två dimensioner på det tänker jag.
För det första, se skillnaden mellan teoretiskt lagda och praktisk lagda individer. Detta är enligt mitt sätt att se det könsneutralt.
Om det nu är så att skilje linjen går på detta sätt inställer sig frågan varför skolan har blivit mer enhetlig? Ska alla stackare omfattas av den abstrakta tillvaron? Tyvärr, om jag ska hänfalla till biologin, så är inte alla födda med förmågan att omvandla abstrakta tankar till praktisk tillämpning. Här tror jag det stora felet gjorts när man transformerat om grundskolan från att varit uppdelad i nio utbildningslinjer till en enhetskola.
För det andra, som tyvärr blivit den förhärskade sen nine eleven, är kontrollsamhället. Rätt eller fel. Med ord som rättvisa, likvärdiga och facit som förhärskande i synen.
Och tyvärr finns det inget facit, ingen likvärdighet eller rättvisa i absolut mening. Det är här det blir fel när man försöker via kontroll påstå att det bara finns ett facit på hur kursplaner och läroplaner ska tolkas. De är bara kriterier som talar om vad som är förutsättningen för en högpresterande kvalitetskola som omfamnar både pojkar och flickor. Och den absoluta sanningen är som alltid att hänga på den som är lite bättre för att själv bli bra. Då når du en kvalitetskola gjord för individen och inte könet.
Så det gäller väl att försöka se individen. Killar är inte bara laget. De är paret och den blyga violen som inte säger ett pip. De sistnämnda som vi ibland kallar nördar för dom inte har en social förmåga, men oftast är knivskarpa i sitt tänk fast inte vågar säga ett pip.
Så sentensen är “bli sedd för den man är”!!!
LikeLike
Det känns som ett fredligt credo och det är svårt att inte hålla med!
Problemet för våra manliga studenter är att de behängs med egenskaper och ses som representanter för något de varken förstår eller vill vara en del av!
Jag tänker att majoritetskulturen alltid definierar normaliteten och att vi andra måste vara väldigt strategiska i vårt sätt att förhålla oss till denna.
Eller rättshaveristiskt aggressiva.
LikeLike
Så kan vara att vi “måste” förhålla sig till majoritetskulturen. Därför är det skönt att inte finnas i ett beroendeförhållande till denna kultur.
Är lyckligt lottad att få betalt för att säga de sanningar som sticker av från majoritetskulturen. Och tyvärr är jag inte blyg att framhålla avarterna i den förhärskande kulturen utan att vara rättshaverist. Ibland är jag orkesterledaren med en djävulsadvokat eller iblan själv spelar en sådan för att bryta nine eleven!!
Vet inte hur många nickande jag får som bekräftelse på mina, ibland burleska påstående, om sakerna tillstånd.
LikeLike
Outsidern har alltid möjlighet att leverera obekväma sanningar utan att behöva lida för hotade maktbalanser.
En del lärarkårer är utsökta flagellanter och tycks njuta av att få smisk offentligt:
– Vi är dåliga..ahhh… säg det igen…aaahhh….riktigt usla!
Fast det kan också gälla alla andra utom dem själva!
LikeLike
Så kan det vara, men självspäkning är ingen framgångsrik strategi.
Vinnarskallar har väl alltid hotat maktbalanser. Och det är väl det som uppfriskar, när de vinner rivs etablerad flathet. För vad du säger Mats är att Jante alltid vinner över outsidern.
Nja, säger jag. Har du i botten en ödmjukhet kan du slänga ur dig kritik som biter. Undanglidande som du beskriver i andra stycket leder bara till undergång.
LikeLike
Usch – säger jag så?
Fy vilken uppgiven inställning! Jag tar tillbaks och funderar vidare över det där med ödmjukhet. Vad är det egentligen mer än en pose?
LikeLike