Det sega klassamhället och matematiken

Resultaten från de nationella proven i matematik för skolår tre visar med plågsam tydlighet klassamhällets betydelse för skolframgång.

Länk

I ett av delproven skulle eleverna visa att de förstått vad plus, minus, multiplikation och division är för något. Av de elever vars föräldrar inte hade gått på gymnasiet, klarade bara 52 procent av uppgiften. Av de elever vars föräldrar gått gymnasiet, lyckades 67 procent. Och för barnen med högutbildade föräldrar, var det 79 procent som lyckades med räknesätten

Statistik ska tolkas och min första reaktion är hur synen på matematik som ett individuellt färdighetsämne påverkar resultaten? Om läraren ska förklara för alla så kanske trenden med nivågruppering (som bostadssegregeringen redan fixat till) är effektiv – men (och detta är ett väldigt stort men) om vi använder ett sociokulturellt perspektiv på lärande är det avgörande för kunskapsväxten att det finns olika erfarenheter och nivåer i klassrummet. Den här diskussionen om vad matematik är och hur förståelse växer fram genom samtal saknas i det statistiska materialet. Jag vill alltså studera blandningens betydelse för skolans resultat.

Samtidigt agerar Björklund för ökad individualisering och en kader av speciallärare ska kompensera det pedagogiska misslyckandet. Rapporten är väldigt kritisk när det gäller lärarnas förmåga att undervisa utanför lärobokens trygga domän.

DN och Svd lyfter fram genusaspekten – de duktiga flickorna. Den traditionella bilden av arbetarpojkarna som förövare (de som förstör) måste kanske kompletteras med en annan. En grupp som konsekvent missgynnas av skolans organisation skulle kanske få sin sak prövad av BEO. Vi talar om kränkande särbehandling.

Skolverket

Läs även Skolinspektionens övergripande rapport om Matematikämnets kris och problemet med de läroboksbundna lärarna.

P.S. Bilden handlar om att vi bär varandra genom skolåren.