…och bär in författarna”
Denna kaxiga och en aning dödsföraktande slogan kommer Malmö stadsbibliotek använda för att marknadsföra sitt påtänkta paradigmskifte.
Igår trodde 7 av 9 att en sådan kampanj i-n-t-e skulle sjösättas – vi får se om siffrorna ändras idag när planerna har blivit offentliga.
På kultursidan försvarar chefen omgörningen med en retorik som är väldigt lik den som har använts inom skolans fält för att nedmontera centrala värden. Lärarna vill inte längre vara lärare eftersom det ger fel associationer. I stället ikläder vi oss förklädnader som coach, handledare eller det senaste: faciliator. På sextitalet byggdes skolor med studiehallar där självständiga elever gick omkring och sökte kunskap i lärarlös frihet.
Bibliotekarien vill inte längre vakta böcker utan möta en tid som enligt bibliotekschefen “ropar”.
Det tycks handla om bibliotekariernas identitetsarbete och ett försök att distansera sig från en traditionell roll. Om biblioteket verkligen vill positionera sig som ett antiauktoritärt postmodernistiskt intersektionellt centrum med sociokulturell kunskapssyn kanske det vore lämpligt att döpa delar av organisationen till något annat är “unik förmedling”. Det ger liksom fel signaler.
Tank skriver även om en ny situation där elever har större ansvar för sin egen “inlärning” (hoppsan – jag höll på att rätta till det mer politiskt korrekta “lärande”) och här blir det riktigt spännande. Samtidigt som läroplaner och pedagoger betonar denna dimension växer en allt mer sofistikerad statlig kontrollapparat fram som lägger ansvaret tungt på skolan, rektor och lärare för att barnen verkligen når målen. Jag försöker översätta denna dubbla retorik till bibliotekets område och anar att det är som Jacques Werup skriver:
– Det danska gemytet är i grunden germanskt.
Bakom det frihetliga och öppna anar jag en annan syn på makt och hierarki. Tystnaden inom organisationen är oroande.
Här bygger vi berättelser om den framgångsrika staden
Tysta tankar 
Tack! Det är precis det här som diskussionen borde handla om. Jag är bibliotekarie och tyvärr känner jag starkt att det inte är möjligt att föra den inom biblioteksvärlden. Totalstopp. Även om Sydsvenskans artikelserie har något unket-scoopgirigt över sig så kanske den kan tvinga vissa drivande “biblioteksutvecklare” att lyssna till något annat perspektiv än det egna.
LikeLike
I skolvärlden börjar lärarna tröttna på tjusiga konsulter som kommer in och säljer koncept till politiker som därefter ska implementeras (koncepten alltså).
Det blir liksom svårt att skapa delaktighet hos medarbetare uppifrån och i det här fallet finns dimensionen “brukarna” som krånglar till det. Vi tycks vara både konsumenter som ska lockas och objekt för modern uppfostran. I någon mån anar jag en förhoppning om att besökarna kan ses som självständiga medborgare med egna drivkrafter – men det tycks viktigare att sälja det nya paradigmet.
Jag är rädd att biblioteksprojektet är en del av mytologiseringen av “Malmö som den moderna entrepenörsstaden”. Gud bevare folkbildningen när politikerna får en idé!
Rädslan för att inte vara modern eller framtidsinriktad skapar lätt nervösa reaktioner. Hetsen mot s.k. papperstalibaner är ett bra exempel. Om du ifrågasätter teknikens välsignelse riskerar du att avfärdas som populist eller sentimental.
Klassiska härskartekniker – och att så många bibliotekarier spelar med borgar inte gott för oss som tror att det behövs självständiga tänkare inom organisationer. Klassisk kulturkonservatism tycks vara marginaliserad i detta nya – finns det någon sådan tradition inom biblioteket? Behöver vi det?
I skolans värld diskuterar vi ofta villkor för lydnad i politiskt styrd verksamhet. På ett plan är både bibliotekariens och lärarens uppdrag moraliska och ställer höga krav på utövarens integritet.
Annars är den förkättrade liknelsen med bokbål farligt nära – glada tjänstemän lydde bara order.
LikeLike
Det jag har slagits av i debatten är att trogna biblioteksbesökare har klappats på huvudet med orden “ni förstår inte det här”. I nästa andetag har man deklarerat att andra (än de trogna besökarna då) måste komma till biblioteket.
Det är ganska många som besöker bibliotek. Det smartaste borde väl vara att undersöka _varför_ de kommer dit, och så förstärka de aspekterna. Eller?
Jag tyckte om vad du skrev här. Jag skrev lite (eller ganska mycket) mer hos mig.
LikeLike
Tack för uppmuntran!
Jo det är många aspekter som antagligen provocerar de hängivna omgörarna.
Vi (det dumma folket) förstår inte att skolbibliotek, stadsdelsbibliotek, stadsbibliotek, länsbibliotek, depotbibliotek osv är h-e-l-t olika verksamheter. Därför uppkommer den här mästrande och nedlåtande tonen som jag känner igen från skolans värld när det gäller föräldramedverkan:
– Ni kan liksom ändå inte förstå!
I Malmö där stadsdelarna “sköter” biblioteken sedan 1996 är det extra provocerande med stora besparingar i den nära verksamheten och drömska framtidssatsningar i den här ändan.
För skattebetalaren framstår det bara som underligt och ytterligare ett sätt att lura på oss den där mystiska framtidsvisionen vi inte vill förrän våra basbehov är uppfyllda.
Frågan är varför politikerna skjuter till 12 miljoner till en redan gynnad verksamhet (jämfört med resten av landet) till något som de flesta malmöbor uppskattar. Institutionen har höga lånesiffror och besökstal. Frågan är om de verkligen ökar när det synliga bokbeståndet reduceras till 25%.
Gallringen var ett bra tillfälle att diskutera detta.
Jag ska läsa din sida och återkommer!
LikeLike