Det bara känns så.
Jag lämnar nu officiellt puffbyxeteorin och letar vidare i historien efter inspirerande exempel på manlig mystik. Kanske är den hemlige riddaren en föregångare till alla maskerade superhjältar. Margareta Rönnberg har försökt förklara varför pojkar föredrar att rädda världen anonymt. Kanske behöver vi en mask för att dölja vår rädsla. Bakom en klumpig och skör rustningen stöter vi omkull en onde riddare och räddar den sköna jungfrun.
Samtidigt verkar det hela obegripligt farligt. Men jag möter vuxna människor i min närhet som lägger ner obegripligt mycket tid och pengar på hästar och kläder. Obegripligt mycket.
Det är verkligen mycket som jag inte förstår.
Tysta tankar 
Är det inte Jesse James-syndromet som spökar, tror du? Hjälten som döljer sig bakom en mask kan ta av sig masken och ‘gå som en vanlig man på Gothams gator’, slappna av och ta igen sig som smått nördiga Clark Kent eller Peter Parker utan att bli utmanad av någon som vill göra sig ett namn.
Jesse James är alltid Jesse James och kan aldrig slappna av, när som helst kan någon komma och utmana honom på duell bara för att han är den han är. Detsamma gäller hjältar utan masker, när som helst kan någon komma som vill ha äran att ha vågat utmana, även om personen åker på dyngstryk.
Jag tror det kan ligga något i detta, vad tror du?
LikeLike
Jag tror du har en poäng, men vill dra det några steg vidare.
Margareta Rönnberg skriver i “Skitkul!” om hjältarnas betydelse för barnens utveckling ur ett befriande ickemoraliserande perspektiv.
Den banalaste förklaringen är naturligtvis att masken hjälper oss att släppa loss och våga vara annorlunda.
Jag är smyg-Chodorowian och ser den här indivividuationen som ett spel mellan å ena sidan det här förhatliga bandet och beroendet till modern som påmionner om den egna maktlösheten och ofullkomligheten. Å andra sidan finns längtan efter omnipotens som bara kan förverkligas i lekens värld. För att hålla i sär de två delarna är masken ett kraftfullt medel – du riskerar inte att bli avslöjad som den ynkliga figur vi innerst inne är.
Därför behöver vi våra hjältar.
LikeLike
Det är klart vi behöver våra hjältar, vilka skulle vi annars identifiera oss med när vi måste vara modigare än vi är?
Har inte läst Rönnberg (googlade, fann intet) men finner att våra olika utgångspunkter gör att vi ser fenomenet från helt olika håll. Det vore bra om fler hjältar, och skurkar, bar mask, tror jag, både för deras skull och för vår, samhällets, skull.
LikeLike
Rönnberg har skrivit mycket om populärkulturens betydelse och gjort en stor insats för att avdemonisera tevetittande – kanske har klimatet svängt och det är möjligt att snegla på underhållningsvåld utan att bli beskylld för hylla misshandel.
Min kamrat Mikael rekommenderar Keith Johnstone IMPROVISATION OCH TEATER, för att gå vidare i maskdiskussionen. fast det finns ett gränsland mellan
Teater
Dramapedagogik
Lek
Vardagsroll
som gör det svårt att skapa en sammanhängande teori för maskens funktion.
Hur menar du om skurkarna – för mig är det väl mer feghet? Att begå onda handlingar utan att vilja ta ansvar för dem?
Ur mitt perspektiv är det omognad och infantilitet – det var inte mitt fel! Antagligen mammas….
LikeLike
Utmärkt illustration av den synvinkelsskillnad jag talade om. Skriver en blogg om saken, blev för långt för kommentar.
LikeLike
Blogginlägg klart
LikeLike
Jag har svarat hos morrica – det är ett litet sidospår. Jag är inte så intresserad av att utforska manlighetens destruktiva sidor. Varken rånaren eller han som sköt JJ är användbara myter för mig.
Men det var länge sedan jag såg filmen. Var det där Dylan sjöng “Knocking on heavens door”?
Den låten har liksom inget slut…
LikeLike
Har ingen aning om vem som spelade i filmen eller vem som gjorde musiken. Det är inte den romantiske myten Jesse James jag talar om, det är mannen som levde livet, dag ut och dag in, utan att någonsin kunna komma ur det.
LikeLike
Aha – att fångas av någonting som är större än man själv?
Det fattar jag och tror att den där uppslukande och uppslukade sidan av myter har sitt värde, men för mig är det mesta lek och perspektivet är att kunna gå in och ur lekar med hjälp av attribut.
Den typen av myter som du tänker på ligger nära religionen för mig – att motivera sitt liv ur ett större moraliskt sammanhang. Motsatsen till lek som är en nuorienterad estetisk aktivitet.
LikeLike
Och där satte du ord på brådjupet mellan våra utsiktspunkter här. Det som på din sida är en lek är på min sida en verklighet att hantera.
LikeLike
Jo så är det. Och detta är en anledning till att den svenska jämställdhetsdebatten ibland har varit svår att förstå.
Jag tror benhårt på att det som barn gör i 3-5årsåldern är nödvändiga lekar och att myterna fungerar som moraliska kompasser och energigivare i dessa. Även när de experimenterar med onda figurer och våldsamma händelser.
Jag tror alltså inte att leken är någon form av “träning” eller “anpassning” in i något mönster. Det handlar inte om imitation utan om ett medvetet rolltagande och experimenterande, som kan vara väldigt djupt men inte är en form av inskolning i t.ex. stereotyp manlighet.
Denna hållning har naturligtvis pedagogiska konsekvenser för vad jag tillåter och uppmuntrar. Skrämmande stora sådana!
LikeLike
Både hisnande och skrämmande stora, eftersom det du tillåter och uppmuntrar tillåder du och uppmuntrar utifrån din sida av djupet. Barn som kommer från en annan sida kan behöva experimentera och rollspela med saker och ting som du, och ffa föräldrar till andra barn, uppfattar som klart olämpligt.
Det är fantastiskt att leva i en värld där så många olika människor vistas samtidigt, men det är varken lätt, enkelt eller självklart alla gånger.
LikeLike
Vi närmar oss kanske kärnan som jag ser det – oron för vilka lekar som är accepterade och nyttigförklarade. Här ligger problemet med pedagogers oreflekterade maktutövning.
I mina egna ögon är jag accepterande, men det är antagligen en bedräglig kulliss och jag föredrar att inte bli synad.
En viktig bok för mig är den finländske hjärnforskaren Matti Bergströms bok “Svarta och vita lekar”.
Och visst är mångfald spännande!
LikeLike
Mångfald kan vara både spännande och utmanande, riskfylld och berikande. Det känns som vi är tillbaka i salladsskålen igen, gör det inte? Mångfald bland personalen, kan det vara svärdet som löser den gordiska knuten? Personal från så många sidor om djupet som möjligt som alla bidrar med sina olika erfarenheter torde ge en mer nyanserad bild av vad som bör accepteras och vad som, om något, bör begränsas än personal rekryterad från endast den välkända hemmaklippan.
Matti Bergström, det var han med pojkar och gevär, inte sant?
Om salladsskålar: http://curiousheathen.blogspot.com/2009/04/de-utlovade-mannen-i-smaskolan.html
LikeLike
Kanske tänker du på jari Sinkonen “Till små pojkars försvar” som kanske var mer pedagogisk – Bergström är mer medicinsk.
Jo det är en lysande beskrivning i din blogg – jag försöker uttrycka mig mer diplomatisk och riskerar att bli väl tassande…
Mångfald är ofta en sorts statistisk bild av ett ideal. Jag ser det mer som konflikt och kamp om innehåll.
Usch, nu är vi nog så där överens igen!
LikeLike
*ler* jag sa ju det, det är djupt och farligt att hoppa rakt över, men man kan gå runt och mötas vid sidan. Jag är inte mycket för att tassa, men det har sin tid, och att dundra på i hundraåttio har sin. Tillsammans når vi förmodligen längre än var och en för sig, tror du inte?
Mångfald som statistisk bild, jo, det är klart… jag ser mångfald som det enda rimliga, det svårhanterliga och okontrollerbara nödvändiga för att vi inte ska gå under med man och allt.
Fullt möjligt att det är honom jag tänker på, namn och jag kommer ytterst sällan överens.
LikeLike
Pingback: Jesse James igen « You're no different to me