Mina funderingar kring manlig mystik och pedagogyrket snirklar sig vidare.
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var skelett ett återkommande tema och frågan är hur vi tänkte? Är besattheten av döden ett manligt tema som exploderar i hårdrockens symbolvärld? Varför skulle män vara mer bekymrade över livets förgänglighet? Hela den här manliga sjukan att försöka skapa monument över sig själv är besvärande, men också lockande. Närheten till döden fungerar som motor för äregirighet och utforskande av gränser. Kvinnor tycks ofta klara sig utan denna form av bekräftelse – eller så fungerar barnafödandet som ett tillräckligt stort livsäventyr?
Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är att i tillvaron som död är det inte möjligt att uppleva denna eviga bekymmerslöshet. Det uppfattar jag som ett avgörande argument för livet.
Jag har upptäckt att mitt behov av gamla mystiska bilder är omättligt och försvunner in i de delade skatternas värld. Ett nyckelbegrepp är Creative commons eller common access, som innebär att några rättigheter är reserverade men mycket är tillåtet.
Tysta tankar 
Börjar känna mig som djävulens advokat här, lovar att låta dig vara ifred med dina filosoferingar snart, men inte menar du väl, när du skriver “Är besattheten av döden ett manligt tema som exploderar i hårdrockens symbolvärld?” att hårdrock är en renodlat manlig kultur?
LikeLike
Renodlad menar jag inte (och skriver inte), men hur ser det ut på konserterna? Är inte könsobalansen slående både bland utövare och publik?
Ett klart fall för genuspedagogiken….
Fast jazzen är värre ur jämställdhetssynpunkt!
P.S. Djävulens advokat är min favoritroll och du gör den bra.
LikeLike
Samtidigt är det spännande att se hur symboler urvattnas. Hårdrockens bildspråk är idag högst mainstream och det säljs nappar med dödskallar på.
Frågan är om de fungerar som sammanhållande maskulin kraft om alla har tillgång till dem? Fast det kanske är det som är problemet?
Särhållandet som förtryckande princip?
LikeLike
Könsobalans i antal innebär inte med automatik reell könsobalans, mycket handlar om respekt och bemötande. På hårdrockskonserter bemöts jag som hårdrockare i första hand, vuxen i andra hand och kvinna först därefter.
Att hårdrock nu är mode har tyvärr ändrat detta något, men jag tror det är övergående. Numera bemöts jag nämligen i första hand med viss misstänksamhet, vilket jag fullständigt förstår. Det är ett stort antal medelålders människor som besöker hårdrockskonserter idag som uppför sig respektlöst, och att jag buntas ihop med dessa får jag ta med jämnmod.
LikeLike
Det finns ju även rosa dödskallegrejer. Med hjärtformade ögon.
På tal om maskulin kraft och så…
LikeLike
Manligheten är naturligtvis en konstruktion – men en intressant och föränderlig sådan…
Positioner kommer och går.
Jag inser att mina kunskaper om hårdrocksgenren är gamla…
LikeLike
Jag gillar beskrivningen av hårdrocken som fördomsfritt land – kamrater som har varit på Sweden rock i Norje säger ungefär detsamma.
Kanske beror det på att det är omöjligt att upprätthålla någon form av åldersfascism när hjältarna närmar sig pensionsåldern?
LikeLike
Eller så beror det på att man ser saker från en annan sida av djupet? Kanske är det så att eftersom åldern inte varit ett faktum som gjort någon skillnad har den tappat i betydelse? Det skulle förklara varför åldern på senare år, när hårdrock plötsligt blivit på modet och folk fostrade i andra kulturer kommer på besök med sina umgängesvanor, börjat spela roll?
Att kalla hårdrocken fördomsfritt land vore en överdrift, hårdrockare är människor de också, men det är den mest tillåtande kultur jag stött på i hela mitt liv.
LikeLike
Det är skillnad på en exkluderande kultur och och kulturer som bara tilltalar ett kön. Konsert med Toto är ett exempel på det senare tror jag..
LikeLike
Skillnaden är enorm, visst är det så. Konsert med Toto? Hmm, lite väl mycket hiss för min smak, skulle du vilja förtydliga lite hur du menade med exemplet?
LikeLike
Jag tror att det är en annan av den där manliga kulturens baksidor – dragning till det tekniska (vem är egentligen världens snabbaste gitarrist?)
Jag är glad om jag slipper sånt…
LikeLike
Hmmm, det kan bero på att kaffet är slut, men jag är fortfarande osäker på om jag hänger med i resonemanget?
LikeLike
Jag tänker att det är ett äventyr att ens försöka beskriva manlighet – en väg är att göra det historiskt-empiriskt. Ofta blir det ganska deprimerande sammanhang (krig och elände) och svårt att använda som utgångspunkt för någon form av hållning i frågan om varför män behövs i skolan.
Min tes är att det går att dra slutsatser om person ujtifrån musiksmak, men det är en äventyrlig tes som hela tiden går att motbevisa. Men jag fortsätter att fundera över vad det är för funktion musik/konst/kultur har för oss, och om det finns någon genusintressant skillnad.
Besöksstatistiken på landets teatrar är ju en sådan sida som ställer saker på sin spets.
Toto är kanske ett dåligt exempel – tävlingsmusik…
LikeLike
Den tesen är jag beredd att stötta dig i, det går definitivt att dra slutsatser om människor utifrån deras musikaliska preferenser. Jag har en lång och vindlande slutledning, men efter att ha försökt formulera den på ett hanterligt vis i flera timmar ger jag upp, och ber att få återkomma.
Den har att göra med skillnaden i hur man umgås på en dansbandsgala, en spelmansstämma och en operaföreställning.
LikeLike
Döden är död, leve döden. Nja… jag är påskglad. A-M
LikeLike
Just Sweden Rock har ju utvecklats till en regelrätt familjeangelägenhet. Få rockfestivaler kan ståta med så många barnvagnar och picknickfiltar i kombination med svavelosande hårdrock.
Och så läser jag “The Dirt” – om Motley Crue – och sista halvan av boken handlar mer om hur man balanserar livet som förälder med sitt “jobb” som hårdrocksartist är om sex, drugs och rock n’ roll.
På det stora hela taget tror jag att hårdrockskulturen gått från att – åtminstone utifrån – gått från att vara tonårsfjunigt manlig till att vara… ja, något annat i alla fall… Även om de musikaliska attributen fortfarande oförändrat ligger i linje med vad som påstås vara manligt: hårt, brutalt, kompromisslöst o.s.v.
LikeLike
Jag är intresserad av om denna tämjda farlighet går att använda i skolsammanhang? Eller finns det ett värde i att hålla isär världarna?
Fast det har redan hänt – jag har hört talas om mimfestivaler med fullständig utlevelse av det som var fullständigt otänkbart för 30 år sedan. Vem var det nu som bet huvudet av djur på scenen? Eller är det en skröna? I så fall vill jag nog inte veta…
LikeLike
Mats, jag har grubblat ett tag på ditt uttryck ‘denna tämjda farlighet’ men jag får ingen rätsida på det. Vad menar du?
LikeLike
Jag har nog inte tänkt färdigt – men tror att en del av musikens idé är att vara subkultur och revolt. När skolan omfamnar den händer det något med dess symboliska betydelse och då rasar den där uppdelningen av som är en del av vårt samhälle.
Jag vill gärna tro att det går att förena personliga erfarenheter och estetiska upplevelser med skolans formaliserade lärande, men det återstår att bevisa.
Å andra sidan kan musik också vara ett trevligt dekorativt inslag i en traditionell skola?
LikeLike
Trevligt dekorativt inslag? Hmmm, jag undrar om du retas med mig, eller om våra kulturer verkligen ligger så långt ifrån varandra?
Någon skrev nyligen någonstans (jag ska leta reda på citatet när det är dagsljus igen, jag tror det var i senaste Terrorizer men det kan lika gärna varit i CloseUp eller någon helt annatstans) att man kan lyssna på hårdrock, och man kan vara hårdrock. Man kan likna det vid att man kan tillhöra svenska kyrkan och tycka att det är trevligt att gå dit på första advent, och man kan vara troende kristen.
Det jag försöker säga är ungefär att för en är hårdrock en estetisk upplevelse, liksom besöket i kyrkan första advent är det, för en annan är det ett sätt att leva, en kulturgemenskap, liksom kyrkan är för den troende kristne.
Am I making any sense at all?
LikeLike
Jag tycker inte du är svår att följa!
Min undran är om skolan med sitt krav på distans och neutralitet rymmer starka känslor – om nu religion och hårdrock verkligen är något som berör utövarna hotar det också att spränga en vardag som bygger på schema och tydliga mål.
Men det går naturligtvis att lära sig psalmverser och hårdrocksriff inom skolan. Men för de verkligt hängivna är det en riskabel verksamhet som kanske profanerar och banaliserar det som skulle vara något djupt privat.
Jag famlar efter referenser men tror att det är Habermas som diskuterar i liknande termer. “Låt skolan vara skola”
LikeLike
Jag undrar om inte skolan skulle vinna mycket, ffa i neutralitet och distans, om den slappnade av lite?
Om man istället för att försöka begränsa och kontrollera tog och bejakade och respekterade alla slags kulturella markörer, slöjor lika väl som bakvända kepsar, dödskalleringar i lika hög grad som guldkors, och nöjde sig med att begränsa det som riktar sig mot någon annan istället för att försöka strömlinjeforma eleverna efter någon slags riksnorm tror jag dels man skulle ta ett kliv närmare demokratimålet, jämlikhetsmålet också för den delen. Dels tror jag man skulle minska de rädslor och spänningar som finns mellan generationer och kulturer och bland annat manifesterar sig i Björklunds retorik kring ‘läskiga tonårspojkar’.
LikeLike
Kruxet med att “vara” hårdrock är väl att man riskerar att “bli” Manowar… 😉
Men, allvarligt talat, jag tror att man – lika lite som man i egenskap av lärare bör pracka på någon sin religion eller politiska uppfattning, bör pracka på någon sin musiksmak. (Eller sin “identitet” som hårdrockare.)
Samtidigt bör förstås vår neutralitets-strävan inte utesluta skapandet av en heterogen miljö där de attribut Morrica nämner har sin givna plats. Tvärtom måste det ju gå att hitta en nivå där musiksmak, liksom religion och politik, blir aktiva beståndsdelar som låter skolan vara just skola.
LikeLike
Jo, det är kruxet med att “vara” hårdrock. Den som är hårdrock utan citationstecken klarar sig utan att posera, ungefär som den som är genuint trygg i sin kristna tro elegant klarar sig genom dagarna utan att ständigt missionera, medan den nyfrälste gärna vill glänsa med sin nyerövrade världsbild.
Jag är inte alls säker på att jag förstår dig rätt, Janne, skulle du vilja vara snäll och utveckla ditt resonemang lite? Det låter nämligen som du tycker att alla lärare bör sträva efter att vara så strömlinjeformade svenssonnormerade som möjligt?
LikeLike
Jo – i min gärning försöker jag vara mångfaldig och uppmuntra studenterna att testa gränserna för normalitet. Samtidigt är jag lite bekymrad över att denna ambition att montera ner hierarkier skapar nya normer.
Men jag försöker ta ut svängarna så ofta som möjligt. En rädd lärare är en dålig lärare.
LikeLike
Varför är du bekymrad över att nya normer skapas?
LikeLike
Jag gillar inte att se mig själv som normbärare – den dagen studenterna härmar mig får jag panik…
Samtidigt är det naivt att försöka ställla sig vid sidan om spelet som är ett komplicerat system av belöningar och anpassning!
LikeLike
Ändå är du det. Som äldre än de, som lärare, som högre i rang är du normbärare och kan aldrig komma undan den rollen och som du skriver, det är naivt att tro att man kan stå vid sidan av och låtsas att man inte är en del av systemet.
För det är man.
Jag funderar, du skriver att du försöker ‘vara mångfaldig’, hur menar du då?
LikeLike
Mångfaldig… lite vid sidan om normen – en aning oförutsägbar.
Men det är naturligtvis en chimär och illusion. Till sist är det reglerna som gäller!
LikeLike
Hmmmm, jag har svårt att se kopplingen där. Nog finns det utrymme för mångfald inom regelverket, gör det inte?
LikeLike
Jag TROR att jag och Mats menar ungefär samma sak när han skriver om att “vara mångfaldig och uppmuntra studenterna att testa gränserna för normalitet”.
Läraruppdraget är ju uttalat normerande, samtidigt som det skall vara öppnande – för nya perspektiv, nya intryck, nya normer… Jag kan alltså inte, likt Manowar, predika hårdrockens evangelium utan att – för att spetsa till det – begå tjänstefel.
Däremot behöver jag inte klippa av mig mina gamla Sweden Rock-armband eller mitt långa hår och skägg. Och jag behöver inte gömma mina hårdrocks-tröjor under en knäppt skjorta, även om jag bör tänka til en eller två gånger innan jag tar på mig något som avbildar nakna kvinnor fastkedjade på jordklotet (Saxon – Solid ball of rock) eller så.
Jag kan alltså vara hårdrockare och behöver inte dölja detta faktum. Jag menar alltså att vi lärare inte behöver sträva efter en strömlinjeformad svenssonnorm, men att vi inte heller behöver klä oss som Joey DiMaio.
Det finns en gyllene medelväg, där min inneboende rebell med långt hår och antietablissemanget ringande i öronen måste samsas med min ansvarstagande samhällsrepresentant i brun lärarkavaj. Den vägen kan låta tråkig, men som jag tror måste vara den som gäller – i alla fall på arbetstid.
LikeLike
Med andra ord, det är helt ok att vara hårdrockare, liksom det är helt i sin ordning att vara kristen med guldkorset stolt kring halsen, muslim i slöja, jude i kalott, hiphopare i baggyjeans, hårknutstant i foträta skor eller vilken kultur man nu råkar tillhöra, vare sig man är elev eller lärare. Själva poängen är det är tillåtet, och att detta tillåtande skapar utrymme för att se människan i kulturen.
Inte sant?
Så skönt, vi tycks vara överens.
LikeLike
Usch – jag hatar att bli överens och klamrar mig desperat fast vid hoppet om ett kvardröjande missförstånd.
Antagligen är det så att avvikelser belönas inom vissa skolkulturer medan kraven på normalitet är hisnande stora i andra. Så länge det gäller yttre tecken kanske det går att vara tolerant – men när vi närmar oss “the holy värdegrund” uppstår andra problem.
Jag gillar exemplen på vilka tröjor som inte är OK och ser fram emot manualen. Annars lever jag efter devisen att allt som inte är förbjudet är tillåtet
LikeLike
Så låt oss närma oss the holy värdegrund och betrakta den från våra respektive klipputsprång. Har du tur kanske vi inte är helt överens i det området, även om vi verkar vara det vad gäller kulturella markeringar.
Ska vi ta diskussionen i den här kommentarstråden eller kommer ytterligare ett klokt inlägg i serien om Manlig Mystik?
LikeLike
Även om det är skönt att vara/bli överens, så lämnar det en viss tomhet. Tror att det har att göra med det opersonliga i att lämna lappar till varandra på en anslagstavla, eller hur man nu kan likna denna form av kommunikation. Jag gillar också att vara oense. (Hur annars skall vi kunna lära oss något nytt genom våra diskussioner?)
Jag har min Flumpe-tröja på mig på jobbet. Jag har på mig tröjor med pentagram och skelett. Men jag brukar som sagt skippa Saxon-tröjan och en Jane’s Addiction-tröja med två uppblåsbara “tjejer” med brinnande huvuden. Två “genuströjor” (där har du lite bränsle till den diskussionen, Mats!) som plockas bort. Och skälen till detta handlar förstås inte om musikstilen.
Alltså, hårdrockskulturen – liksom alla andra kulturer – är ingen isolerad företeelse och vissa uttryck halkar in på andra områden. Jag väljer bort de aktuella tröjorna p.g.a. att den första representerar en minst sagt unken kvinnosyn, medan den andra kan missförstås som förmedlande en viss kvinnosyn emedan den egentligen har ett budskap som bilden ensam inte förmår kommunicera (i alla fall inte till mina 1-5 åriga knattar): “Nothing’s shocking”.
Jag är lite tveksam till pentagramtröjan också, och skulle nog undvika mer tydligt religionsfientliga tröjtryck, liksom rasistiska eller politiska diton (fast här hycklar jag lite, eftersom jag, som sagt, gärna skyltar med att vara flumpedagog).
Överlag är det alltså inte hårdrockskulturen i sig jag censurerar, utan de exempel på hårdrockskultur som jag personligen upplever står i konflikt med andra värden jag förväntas försvara som lärare. Det är väl där någonstans det blir marigt, tänker jag.
Jag kan ju inte gärna sjunga Manowars gamla dänga “Woman be my slave” på samlingarna och hävda att det handlar om mångfald – även om det inte är uttalat förbjudet… 😉
LikeLike
Jag är så kluven – efter den allt igenom trevliga säsongspremiären för MFF på nya stadion känns det fel att fundera över manlighetens mystik.
Det var familjevänligt och fullkomligt befriat från alla former av aggressivitet – precis så som sport ska vara?
Frågan är om det är värt 250:- om inte de där heta känslorna infinner sig? Fotbollskulturens avarter kanske är något att tänka kring. Kan en slagsmålssugen hejaklacksledare vara en bra lärare?
(Jag tror kvinnor är underrepresenterade i den gruppen..)
LikeLike
Intressant. För mig öppnar detta att bli överens, att komma fram till slutet av en diskussion, att finna gemensam mark, mötas över djupet eller vad man nu vill kalla det, nya vägar att gå och utforska. Att dröja sig kvar just på den nyerövrade fläcken av konsensus känns tämligen meningslös, den är ju erövrad redan. Låt oss istället gå vidare, vad ligger bakom nästa kulle?
Kanske är detta en av skillnaderna mellan manligt och kvinnligt, eller är det en ren tillfällighet att ni är män och jag inte?
ps denna formen av kommunikation skulle jag vilja kalla ‘kommunikation’. Att den sker i skrift istället för muntligt är ju bara av praktiska skäl, vi befinner oss på geografiskt och tidsmässigt skilda platser, ändå möts vi här och utbyter tankar snarare än lappar. Eller är det också något vi ser olika på? Manligt och kvinnligt igen eller rent personligt?
LikeLike
Mats, det finns i min krets av nära och kära inte färre än två fd fotbollshuliganer som numera tjänar sitt levebröd i lärarkåren. Den ene var i sin ungdoms dagar mycket aktiv och gick i främsta ledet i sin firma, den andre hörde till fotfolket i sin. Båda är män, frågan är om detta har med manlighet, huligankulturen eller fotbollskulturen eller samhällskulturen i stort att göra?
LikeLike
Samförstånd är och ska vara bräckligt – erövrad kulle låter definitivt?
Det kanske är en del av den moderna vetenskapssynen där en del menar att vi bygger från grunden och går mot högre höjder och alla bidrar med en liten del. Då kanske bilden fungerar av att vitillsammans konstruerar något som är en aning stabilt.
Å andra sidan kan man vara relativist eller postmoderninst och mer se det som prövande av positioner. Vad händer om jag ställer mig i det rigida moraliserande hörnet?
Men det är riskablet att se kommunikation i sådana här rollspelsliknande termer. Jag vill gärna tro att det är allvar och då känns det bra om vi ibland uppnår det som skulle kunna kallas samförstånd.
LikeLike
Definitivt är det om vi står kvar och stampar på samma plats, som jag ser saken. Vidare kommer vi när vi byter synvinkel, och det kan vi göra på många sätt: vi kan t ex skifta språknivå, vi kan byta ämne, vi kan ta in fler i diskussionen, eller helt enkelt byta position som du föreslår.
Visst kan det vara riskabelt med liknelser, på samma gång som det kan illustrera och konretisera delar av kommunikationen, ja, ibland till och med överbrygga de missförstånd som kan uppstå i ssammanhang där alla inte med självklarhet lägger samma betydelse i orden. I skriftlig kommunikation ffa spelar detta stor roll, eftersom vi saknar möjlighet att förstärka vårt budskap med tonfall och kroppspråk.
LikeLike
Jo, ja, visst!
Att jobba på högskola är en ständig flykt undan tanken på “det rätta”! studenterna är ofta besatta av tanken på vilket som är det bästa sättet att lära barn läsa, stoppa mobbning eller undvika näsblod.
Därför är det en befrielse att få pröva tankar utan att vara underkastad denna förödande normativitet.
Jag uppskattar verkligen att du ibland ber mig att förtydliga, det gör sällan studenter. De är ofta fullt upptagna med att se ut som om de förstår…
LikeLike
I know the feeling. Jag blir alltid så glad när elever ifrågasätter och vill ha förtydliganden, vill veta varför, och varför i just den ordningen, och var passar det in i sammanhanget. Lyckligtvis är folkhögskolor fulla med sådana elever, och jag älskar dem innerligt varenda en.
Studenternas osäkerhet gör ju att de vill ha ett enda rätt svar, en den säker väg att gå åtminstone till att börja med. När man då ärligt säger att jo, det är rätt, och det också, och det är bäst ibland men skrutt ibland så känner de sig som ginge de på gungfly.
HAHA! Vaddå studenter? Människor! Vi gör ju likadant titt som tätt, gör vi inte? Och vi blir oroliga och nervösa när det inte finns en rätt väg, utan många vägar som flyttar sig hit och dit.
JK Rowlings trappor upp till elevbostäderna är en utmärkt illustration av fenomenet, är de inte? De flyttar sig härs och tvärs så man tvingas ta olika vägar varje gång man ska till samma ställe. Då går det inte att hålla sig desperat fast i en uppfattning och en väg.
LikeLike
“en den säker väg” och jag ska vara språkvetare? “en enda säker väg” skulle det stått
LikeLike
Jo – det är verkligen inget specifikt studentfenomen (att vilja dölja sin osäkerhet) och jag är rädd att jag ibland riskerar att kokettera med min i demonstrativt syfte.
Folkhögskolor verkar vara en fristad och jag är förundrad över att detta fenomen får leva vidare i dessa tider. Lärare vill gärna se ut som om de vet och jag undrar om det är en viktig urvalsfaktor för vem som söker? Det skulle finnas blodprov som avslöjar besserwissrar…
Språkvetare – huuuuu…. Nu blir jag nervös! Ska vi börja tänka på sånt?
(skriver jag som odlar myten om min egen charmiga slarvighet)
LikeLike
*skrattar* språkvetare innebär att jag inte ser andras fel, men mina egna hoppar upp och kör in lasersvärd i mina ögon. Ytterst frustrerande för den som skriver fortare än hon tänker.
Jag undrar om lärare försöker se ut som om de vet, eller om det är så att alla förväntar sig att lärare vet saker och ting och man därför tvingas in i en roll man försöker leva upp till?
*viskar*: Folkhögskolor är en fristad på många vis, och just nu går vi med ständig rädsla att det ska gå upp för hr Björklund och kompani så att de får för sig att börja detaljstyra oss också. Vi har öppet hus på Hvilan i Åkarp på fredag, mellan klockan 9 och 11.30, kom ut och hälsa på vetja! Sprid det gärna vidare till fler som kanske vore intresserade av att bli elever hos oss i höst.
LikeLike
Hvilan – är ju historisk mark. Fritidsledarutbildningen känner jag hyfsat till och vi rör oss i gränslandet mellan fritidspedagogik och fritidsvetenskap.
Jag sprider – men är lite orolig över konkurrensen…
LikeLike
Sveriges äldsta folkhögskola, hyggligt historisk =)
Vi har mer att erbjuda än bara fritidsledareutbildningen, vi har allmänna kurser också, både natur, samhällvetare och hälsa, och så har vi FFF, vår kurs för lätt utvecklingsstörda, och seniorkursen.
Uppskattar spridningen *tackar fint*
LikeLike