Jag har tillsammans med Rasmus och Fredrik från studentkåren skrivit ett debattinlägg i Sydsvenskan om HSV:s rapport Man ska bli lärare
Det är svåra frågor och lätt att halka fel bland genusteorierna – jag citerar slutklämmen:
Idag vill samhället ha allt större kontroll över vad som sker i klassrummet. Det tidigare flexibla läraryrket tappar i status och attraktion. I ett intressant avsnitt kritiserar rapporten från Högskoleverket lärarutbildningsutredningens förslag om avgränsade studiespår och förkortade utbildningar i skarpa ord:
”För att attrahera män till inriktningarna mot förskola har det också visat sig vara viktigt med möjligheter till en bred ingång. Det har också varit viktigt med samband mellan inriktningen mot förskoleklass och övrig lärarutbildning, för möjlighet till rörlighet och flexibilitet. Som den här studien har diskuterat så attraheras inte männen av kortare utbildningar med liten möjlighet till ämnesfördjupning. (…) Bristen på män skulle därför riskera att bli ännu större på den del av lärarutbildningen där bristen redan är som störst.”
Lärarutbildningsutredningen vill återskapa 60-talets skola och det är lätt att se dess fasta stadieindelningar som kvinnofällor. Om Jan Björklund vill locka fler män till skolan måste han göra upp med både det likhetsfeministiska perspektivet, som förnekar skillnader mellan män och kvinnor, och de mansklichéer som skisseras i Högskoleverkets rapport. Det första steget är att våga föra en öppen diskussion om varför männen behövs i läraryrket och på vilket sätt fler manliga lärare skulle kunna bidra till att förändra den svenska skolan.
Sydsvenskan har stängt av kommentarsfunktionen – men jag är nyfiken på hur ni tänker!
Tysta tankar 
Pingback: Män i skolan « Christermagister
Frågan känns riktig. På 90-talet, när jag gick runt som vikarie, fick jag alltid höra att det var viktigt med män i omsorgen. Men när jag väl kom ut som nybakad förskollärare, då blev jag plötsligt inte lika intressant. Sedan har jag fått kämpa mot den kvinnliga strukturen för att det ska synas att det är en man som jobbar på avdelningen.
Men det här förklarar ju inte varför de unga killarna lägger av och inte går klart sin utbildning. Har det ett intresse att jobba med barn, är det kanske något i själva utbildningen som är problemet. För de har ännu inte stött på det praktiska arbetet och dess begränsningar.
Jag kan bara säga, att när jag utbildade mig mellan 1996-1999 så var vi extremt många killar. (Även om jag var gubbe redan då 😉 ). Jag minns inte exakt, men vi var ca 1/3 av klassen. I de andra klasserna var det en i varje eller varannan klass. Men så var min utbildning en gränsöverskridande utbildning, för vi blev även idrottslärare och simlärare. Nu tror jag inte att det var många av killarna som gick till dagis, men alla fullföljde utbildningen. Hur förklarar genusteorierna det här?
Sedan vill jag svänga på debatten här. Det är inte bara frågan varför det behövs män inom barnomsorgen. Vad gör kvinnor så mer lämpade att ta hand om barn i grupp? Jag har inte sett några konkreta bevis på att de skulle ha mer “naturlig” fallenhet eller någon slag högre kompetens på området. Så frågan är väl: vilka är lämpliga att arbeta med små barn? Och hur får man de lämpliga killarna att komma hit?
LikeLike
Ojdå – det var en svängning! Jag tror få hävdar att kvinnor är mer lämpade, däremot tycks de vara betydligt mer tåliga inför utsikterna att befinna sig i ett underbetalt, slitsamt lågstatusyrke utan karriärmöjligheter…
Denna tålighet kan bero på att de
1) Verkligen tycker om barn
2) Är programmerade genom mamma-pappa-barn-lekar
3) Är en liten aning korkade? (eller tror på antydningar om högre rättvisa och snar löneförhöjning?)
4) Äsch – det är ett fantastiskt yrke och mina 25 år som förskollärare är de bästa i mitt liv!
Min vinkel är att det i första hand inte handlar om att locka in män i ett statiskt yrke utan försöka beskriva det som föränderligt och spännande. Samtidigt vill jag inte romantisera männen som förändringsagenter. det blir en orimlig börda.
Jag är nyfiken på det som du kallar kampen för att det ska synas att det jobbar en man på avdelningen. Har du även fått reaktionen om att vara “stereotyp”?
LikeLike
Jag har läst på alla ställen och hos Christer. Jag ska tänka och grubbla. Vill bara följa diskussionen mellan er och sen behöver jag tänka… må gott Mats, Anne-Marie
LikeLike
http://curiousheathen.blogspot.com/2009/04/de-utlovade-mannen-i-smaskolan.html tänker jag, jag blev lite i gasen så inga garantier om stringens eller lättillgänglighet utlovas.
LikeLike
Den här är din: http://www.mrwhitechristmas.com/images/products/37263.jpg
LikeLike
Tack!
Jag kunde inte bli gladare!
LikeLike
Det jag kände när jag läste din och kompisarnas artikel, var att ni fortfarande undrar varför det behövs män. Det är ju inte könet i sig som är intressant, utan vilka personer som har de rätta mänskliga kvalitéerna.
Sedan är det ju som morrica skriver på sin blogg, att det kan behövas en mångfald med personer. Även om det oftast bara är 3 personer på varje avdelning. Och i den “salladen” är kön bara en ingrediens.
Hur som helst tror jag att den gode Björklund är fel ute. Han är spär verkligen på en gammal stereotyp. “Vänta bara tills pappa kommer hem!”-typen. Det här blir fel även av andra anledningar än genusperspektivet. Men det är en annan debatt.
Visst har jag fått vara stereotyp. En biträdande chef speglade mig ibland som aggressiv man. När jag talade om det för mina barn garvade dom åt henne. Men chefen återkom vid olika tillfällen till det. Och vid några tillfällen har arbetskamrater uttalat tankar som leder till att jag har tänkt att man vill sparka mig uppåt, bort från avdelningen så “tanterna” kan fortsätta med sitt. Du vet, mannen som “husbonde” och chef. Bara i min egenskap av röresleutbildad och någon som faktiskt driver den linjen, blir jag ofta en konstig fågel.
LikeLike
När jag gick min lärarutbildning var det tre i min klass som inte var kvinnor. Det daltades en del med dom tycker jag. De kom t ex för sent i mycket större utsträckning än andra, de lånade pennor av sina kvinnliga kurskamrater och om det skulle utses representanter av någon form av lärare eller klassen så var de alltid överrepresenterade. Jag hör att det låter lite gnälligt men vad jag försöker säga är att så länge könsrollerna består och utgör norm så spelar det ingen roll om det är kvinnor eller män som finns tillhanda. Mina manliga arbetskamrater som tagit ansvar för IT, snickarrum på fritis och manligt rytande konserverar och utgör stereotypa förebilder för barnen. Då kan det faktiskt tom vara bättre med en enkönad arbetsplats där de olika uppgifterna fördelas utifrån kompetens. Jag tänker t ex på Humfryskolan i Malmö, där det tidigare bara jobbat män.
En annan sida av saken är att den svenska skolan kryllar av extremt modiga, starka och goda förebilder i form av kvinnliga lärare. Ett fenomen som är beforskat är att t ex unga invandrartjejer klarar sig bättre i skolan än killar med jämförbar bakgrund. Flickor klarar sig generellt bättre i skolan än pojkar. I genuspedagogikens anda så hoppas jag därför på många nya pedagoger som vågar utmana traditioner och normsystem och kan visa eleverna hur man kan vara människa på många olika sätt.
LikeLike
Bra artikel förresten; )
LikeLike
tack för respons!
Det är många trådar och svåra frågor. Min egen utveckling är att jag gick från att vara starkt ideologisk (undvek alla aktiviteter som skulle kunna tolkas som manligt kodade). Det blev lite sorgligt eftersom jag var duktig på musik, sport, naturvenskap och verkstadsaktiviteter. Ännu sorgligare var det att mina kvinnliga kolleger inte förstod att jag försökte bereda plats för dem.
Alternativet är ett strikt barnperspektiv:
Vad behöver barnen?
Varför är jag här?
Vad är jag bra på?
Det blev enklare och effektivare. Dessutom upptäckte många av mina kvinnliga kolleger att de också kunde närma sig det manliga fältet.
Men jag tror att många kvinnor har valt att arbeta inom förskolan för att de trivs inom den traditionellt kvinnliga sfären. Då riskerar kravet på att de ska utmana konventioner att uppfattas som auktoritärt!
LikeLike
Mats säger: “Men jag tror att många kvinnor har valt att arbeta inom förskolan för att de trivs inom den traditionellt kvinnliga sfären. Då riskerar kravet på att de ska utmana konventioner att uppfattas som auktoritärt!”
och sätter fingret på den ömma punkten. Kvinnor som dessa jobbar hårt för att bevara vad de uppfattar som den kvinnliga atmosfären, gnäller gärna lite kokett över hur olika könen behandlas och bemöts, men aktar sig noga för att göra något som kan ändra på tingens ordning.
Det är mänskligt, förmodar jag, att slå värn om sitt eget hus, men det är inte bra för barnen.
LikeLike
Vad jag är ute efter är att vi är alla lite olika, oberoende av vilket kön man tittar på. Den minsta gemensamma nämnaren är att vi är vuxna. Och det är ansvarstagande och empatiska vuxna som barnen behöver och förstås även andra barn att leka med. Så ska inte barnomsorgen befolkas av professionella vuxna i första hand?
Sedan är det väl så att könsroller kommer vi väl alltid att dras med på ett eller annat sätt. Människan kategoriserar sin omgivning. Det är väl bara det att den traditionella könsrollen inte är så flexibel och att man nu vill skapa en ny som känns modernare och ger alla en känsla av möjligheter. Men övergången är inte problemfri.
@Ina
Visst daltas vi lite med, på en del sätt. Och visst knuffas vi gärna åt det de mer “manliga” sysselsättningarna.
@Mats
Är det inte ett strikt barnperspektiv vi ska ha? Frågor som “Vad behöver barn?”, “Varför är jag här?”, “Vilka kunskaper och metoder kräver det här arbetet?” är centrala för alla. Även om kvinnor kanske mera kan glida förbi de frågorna just för att de ser sig som självskrivna.
Sedan är det ju det där med att närma sig det manliga eller kvinnliga. Vi är ju alla (förhoppningsvis) vuxna och det är i den egenskapen vi befinner oss på jobbet. Som vuxen behöver man ta ett visst ansvar för saker och det har vi gemensamt, båda könen. Det har varit min ingång. Jag vill att alla ska försöka göra i princip allt på avdelningen. Bara för att jag kan lite om datorer, innebär inte det att de andra ska “slippa” skriva infoblad och annat. I arbetet går vi lite utanför de vanligaste könsrollerna.
@Morrica
Jag tänker nog i samma linje som du där.
LikeLike
Saknar den här diskussionen dårar?
Eller är vi i någon mån en aning uppgivna inför projektet “krossa könsrollerna”?
Jag brukar bli deprimerad människor är överens – men här känns det nästan tryggt! Och kul!
LikeLike
Saknar den här diskussionen dårar? frågar Mats.
Nej då, svarar jag, I’m still here.
Nu kör vi igen: Visst daltas det med män, stora som små, det fjäskas och prioriteras och gullas och nuttas, skäms bort och accepteras saker och ting inget fruntimmer, oavsett storlek, skulle komma undan med. Och de finner sig glatt i det, karlarna. Självklart, de är väl inte dumma? Jag skulle med glädje accepterad att bli daltad med, tänk så skönt det skulle vara! Det stora problemet i det hela är inte att så sker, om alla vore nöjda med denna tingens ordning så kunde vi glatt traska vidare i ullstrumporna. Men inte då! Samma fruntimmer som likt glatt kacklande hönor samlas kring männen och skämmer bort dem vänder i nästa stund sina Janusansikten (könsöverskridande här, det är strax midnatt så metaforerna dansar lite som de vill) och väser som ilska ormar över hur lata och krävande de är, de där karlarna.
Så vem sitter inne med lösningen? Männen, som tar vad som bjuds, eller kvinnorna som bjuder och sen klagar över att det tas emot?
Det kan man fundera på medan man går in i natten
LikeLike
Finns det ett sådant projekt.
Vad det egentligen handlar om är väl konkurrens om arenor “för att få göra kön”.
En evig konkurrens som även brukar benämnas migration av arenor för sexuell selektion.
Problemet i vår tidsperiod är att teknikutvecklingen gjort det möjligt att skapa ett migrationstryck inom samma generation. Man betingas i barndomen. Sedan blir man vuxen och då är betingningen helt plötsligt begagnad. Inte undra på att vi blir förvirrade och stressade. Hur fan skall vi vara??????
Det var nog enklare före 1800 talet. Då kunde skåpet stå på samma plats i 200 år. Samma hink skulle fyllas, samma spenar skulle mjölkas, samma åker plöjas, samma gris skulle slaktas. varje vinter var mörk och svart.
Att göra kön var nog en aning mer planenligt.
LikeLike
ps din bloggs klocka lever kvar i vintertid. Sympatiskt!
LikeLike
Begreppet “göra kön” är ju precis som uttrycker en väldigt aktiv handling och bör också vara det. I min världsbild, som egentligen ligger nära Nancy Chodorows teorier
http://sv.wikipedia.org/wiki/Nancy_Chodorow
är pojkarnas identitetsarbete i viss mån annorlunda än flickornas. Den viktigaste skillnaden är tvånget att ta avstånd från moder som gör den här våldsamma treårsåldern med sin dragning mot stereotypier så svårbegriplig. Flickornas väg mot vuxenhet är ofta mer linjär och bygger (tyvärr) på imitation. Därför blir individuationen i tonåren mer dramatisk och förhållandet till modern i vuxen ålder mer komplext.
Frågan är om vi behöver djupa teorier för att beskriva barns utveckling. Genuspedagogiken har ju som mål att skapa större likhet och att korrigera sådant som inte är trevligt.
Morrica: Så skönt att du finns och tar på dig kåpan! Jag känner igen mig i din beskrivning och har nog blivit både daltad och hånad. Frestelsen är övermäktig att se sig själv som guds gåva till mänskligheten… För mig var det ett stort steg när jag insåg att denna beundran bara var ett skal. Under 25 år i förskolan pendlade jag mellan att vara turist, spion, provokatör, sjämställdhetsymbol – och ibland även en väl integrerad inspirerande medarbetare. (tror jag)
Anders – jag återkommer!
LikeLike
Pingback: Den brännande manlighetsfrågan « Tysta tankar