Debatten om genusvetenskap rullar vidare på SvD och nivån pendlar. Ett spår handlar om vad vetenskaplighet egentligen är och de tvärsäkra påståendena flyger genom luften. Sällan har naturvetenskapen framträtt med så totalitära och naiva anspråk. Oförmågan att förstå eller intressera sig för andra forskningsansaster är deprimerande och när denna arrogans paras med banalt nyttotänkande, primitivt hat mot vänster och feminism – då är det nog klokast ligga lågt.
Image by Cool Text: Logo and Button Generator – Create Your Own
Som lärare är det aldrig för sent att hålla en liten föreläsning och jag tänker försöka sammanfatta en personlig hållning till vetenskapen. Oliver och Wittgenstein diskuterar på en nivå där jag inte känner mig bekväm. För mig gäller det att balansera mellan idealism och relativism utan att tappa fotfästet.
När jag möter studenter som ska skriva examensarbete brukar jag tänka i fyrfältsmodell. Forskningsfrågorna kan vara:
1) Angelägna/ mindre angelägna besvara
2) Enkla att besvara trovärdigt/ svåra att besvara trovärdigt
Varje fält har sina problem och möjligheter, men även mindra angelägna frågor som är svåra att besvara kan visa sig öppna nya fält. Mänskligheten är troligen inte överens om vilka frågor som är angelägna.
Ett vanligt sätt att förenkla en fråga är att avgränsa den. Då skär vi bort sådant som inte går att kontrollera och använder det klassiska laboratiumexperimentet som vetenskaplig förebild. Kriterium för god forskning har en stark tradition här – men vi betalar ett högt pris för förenklingen. Inom psykologi och pedagogik är det ofta komplexa samspel som är intressanta och individuella studier av lärande missar viktiga dimensioner.
Men i grunden är nog vetenskapssamhället överens – det är en styrka att veta VAD som ska undersökas. I mitt exempel ska vi undersöka en samling sten.
Bilden föreställer stenar fotograferade i strandkanten vid Knäbäckshusen den 18/8 2008. Frågan är nu om frågan gäller:
1) De egentliga fysiska stenarna
2) Bilden av stenarna
3) Vår tolkning (upplevelse) av bilden
En naturvetare skulle antagligen avfärda alternativ 2 och 3 som ointressanta och kasta sig in i jakten på sanningen om stenarna.
Ur en ontologisk aspekt är det viktigt att klargöra om stenarna verkligen finns, om de alltid har funnits eller när de framträder som självständigt objekt. När blev stenen sten och när upphör den att finnas till?
En epistemologiskt intresserad forskare skulle kanske lägga större vikt vid frågan om huruvida det är möjligt att veta något om stenarna. Med vilken rätt hävdar vi att dessa föreställningar är sanna?
Den metodologiskt sinnade forskaren fokuserar på vägen. Hur gör jag för att erövra och pröva kunskapen. Kampen mellan deduktiv (tesprövande) och induktiva (sökande) förhållningssätt är hård men det är svårt att se hur endera sidan klarar sig utan den andra.
Naturvetaren kanske frestas att söka sanningen om varje sten och möjligheten att genom kemisk analys beskriva den in i minsta beståndsdel tror jag är lockande. Sanningen om Knäbäckshusens stenar resulterar sannolikt i en katalog av verifierbar data. På detta sätt arbetade språkvetenskapen under 70-talet i sina försök att reducera språket till sina minsta beståndsdelar. Sanningen om hur språket fungerar och utvecklas var svår att uppnå genom dessa beskrivningar. På samma sätt är det svårt att fånga stenarnas förändring över tid genom liknande beräkningar. Det är för komplicerat och sanden, vinden och strömmarnas inverkan är svåra att reducera till formler.
Jag utbildar lärare och de senaste åren har stora förhoppningar knutits till att vetenskapen ska ge svar på skolans problem. Regeringen berömmer sig om att presentera evidensbaserade metoder mot mobbning och delar av forskarsamhället vrider sig generat inför denna retorik. Tron på att lösa komplicerade problem genom enkla metoder döljer oförmågan till djupare analys.
Idag är forskning en karriärväg och ett sätt att ge landets högskolor prestige, eller som det heter “excellence”. Därför anställs enbart disputerade personer på landets lärarutbildare – deras forskarbakgrund ses som en garanti för intellektuell kvalitet. Lärarexamen och undervisningserfarenhet har inte samma status idag. Det finns ingen forskning som bevisar att denna forskarbakgrund skulle vara en garanti för kvalitet i utbildningen. Forskningen har valt att inte beforska sig själv.
På Svenska dagbladet kokar populismen och dess försök att skilja ut nyttig forskning från annan. Om debatten medverkar till att göra genusvetenskapen mindre ideologisk kanske det för något gott med sig.
Tysta tankar 
Oj, jag blir omnämnd i en blogg. Jag ursäktar om mina inlägg var lite raljerande. Hade inte tänkt att skriva något seriöst, utan kunde bara inte hålla mig från att vara en besserwisser.
Fint skrivet. Du nämner en sak i slutet som jag tror ligger till grund för en del av “debatten”. Vetenskap är ett begrepp som innehåller mycket status. Du kanske bara snuddar vid det när du pratar om kopplingen mellan forskarutbildning och intellektuell kvalitet.
När folk benämner något vetenskap så säger de mer än att det enbart uppfyller några metodologiska kriterium, vetenskap är också representanten för det intellektuella, innehavaren av objektiv kunskap. Om någon säger att något är “vetenskapligt bevisat” så är det just den här statusen som sanningsägare som man refererar till? När någon säger att genusvetenskapen inte är en vetenskap så kanske de också menar att dess resultat inte är sanna, är inte det märkligt? Genusvetenskap kanske inte uppfyller kraven för att vara en naturvetenskap, men betyder det att dess resultat är mindre trovärdiga?
Oh well, bara några lösa tankar. En till lös tanke: jag har ofta uppfattat det som om genusvetare är ideologiska med mening, det ses som en form av vetenskapskritik. Tanken är att mycket vetenskap som säger sig vara utan ideologi ofta har en könstänkande inbakat i sig, då kanske det verkar bättre att vara ‘ärlig’ med sina politiska motiv.
LikeLike
Ni verkar tyvärr inte förstå skillnaden mellan vetenskap och charlataneri.
All verksamhet som skall kallas vetenskap måste uppfylla ett grundläggande kriterium: man utvecklar modeller av verkligheten och testar dem med experiment. Om modellerna är felaktiga falsifieras de av experimenten, och då får man utveckla en ny. Om experimenten stämmer med modellen är modellen (tills vidare) bekräftad.
Om en verksamhet inte uppfyller dessa minimala krav, och ändå utger sig för att ge kunskap om hur världen fungerar är det charlataneri. Det är ganska lätt att inse varför (t.ex. om man arbetar med modeller som inte går att falsifiera).
Genusvetenskap är inte vetenskap av flera skäl. Dels utgår man från dogmer som t.ex. att könsskillnader i beteende inte har som man säger “biologiska” orsaker. (Termen “biologisk” är helt idiotisk i sammanhanget men det är mindre problem; de menar “genetisk”). Detta är alltså dogmer som aldrig utsätts för testning (försök till falsifiering).
Dessutom är arbetsmetoderna ofta rent förvetenskapliga: t.ex. fria intervjuer med människor som sedan summeras i politiskt färgade sammanfattningar. Inte tillstymmelse till kvantitativ analys.
För det tredje arbetar man med termer som inte definieras ordentligt. “Genus” är väl ett bra exempel. Vad skulle det betyda? (“Socialt kön” får man höra; och vad är då det?!).
Sanningen är alltså att “genusvetenskap” egentligen inte existerar som en egen disciplin. Man upphöjer det till det av politiska skäl; bara så kan man hålla på med sin undermåliga verksamhet i skyddat bo. Alla de frågor man vill analysera – könsskillnader i beteende och vad de beror på – är frågor som redan kan, i själva verket som BARA kan, analyseras med redan existerande metoder inom psykologi, beteendevetenskap, beteendegenetik och angränsande discipliner.
LikeLike
“Ni verkar tyvärr inte förstå skillnaden mellan vetenskap och charlataneri.”
Vem är “ni”?
Modeller är bra som stöd för tänkandet – problemet är väl när slutsatsen presenteras som någon form av sanning.
Det är intressant att du tycks beskriva psykologin som en sammanhållen vetenskap. Enligt mig finns det delar av den som är direkt kontradiktoriska – d.v.s. delarna motsäger varandra. Ändå gör den anspråk på vetenskaplighet och akademisk status.
LikeLike
Oliver:
Jo det kan vara så att genusteorierna behövs för att hjälpa mig att se mina egna fördomar.
Jag trodde t.ex. länge att det fanns vissa spärrar som hindrade kvinnliga hårdrockstrummisar att vara tillräckligt aggressiva. Det var ganska dumt tänkt och lite pinsamt om jag hade försökt föra över den kunskapen till min dotter.
LikeLike
Det är klart att rådande modeller är en form av sanning: nämligen en provisorisk sanning, alltså den mest korrekta bild av verkligheten vi har. Vi *vet* att de modellerna är bättre än tidigare, falsifierade modeller. I framtiden kommer ännu bättre modeller, modeller som ger en ännu mer sann bild. Men det finns inget godtycke i detta. Processen närmar sig långsamt en slutgiltig modell som verkligen, om vi finner den, är helt sann. Det är hursomhelst inte så att man kan välja modeller efter tycke och smak som i genusteori.
Vetenskaplig psykologi, baserad på experiment och modelltestning, är i många delar på väg att bli en riktig vetenskap och därigenom också att som sådan “ansluta” sig till neurovetenskap och övriga delar av naturvetenskaperna. Till exempel via reduktionistisk analys där beteende förklaras i termer av de hjärnområden som styr det.
Sedan finns det andra delar av psykologin som fortfarande har problem. Det gäller naturligtvis framför allt de delar som är påverkade av psykoanalys, psykodynamiskt tänkande och liknande pseudovetenskaper. Alltså just precis de delarna där folk har liknande attityder som i genusvetenskap!!
Det verkar väl för övrigt väldigt troligt att din “fördom” om hårdrockstrummisar är helt korrekt. Har någon genusvetare presenterat data som visar att kvinnor som grupp har samma förutsättningar att bli aggressivt utlevande trummisar som män? Jag tillåter mig betvivla det :).
LikeLike
Nja – den där aggressiva utlevelsen är nog mer en projektion. Jag tror att rockmyterna lever ett eget liv. Till sist handlar det nog om musikalitet och teknik.
LikeLike
Mats
Jag tror nog att upprördheten över Genusvetenskapen i första rummet handlar om två saker:
1) Det är svårt att undvika att uppleva att det finns ideologiska undertoner.
2) Det är svårt att undvika att anse att genusvetenskapen saknar en evolutionsbiologisk underbyggnad. Utan klara insikter i “naturligt urval” , “sexuellt urval” och variationsbegreppet blir det fort gungfly i hypoteserna.
För min personliga del som mycket kunnig i området akustik (läran om ljud) tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att man kan göra könsanalyser på musikinstrument.
Men någonstans i genusvetarnas värld skiner det igenom att dekonstruktion av “att göra kön” skall leda till “att göra kön” skall kunna upphöra.
Det är nämligen det stora felslutet. “Att göra kön” är nämligen inget annat än den mänskliga representationen av “sexuell selektion” , dvs en viktig delkomponent av den “naturliga selektionen”.
Eller som följande liknelse så väl beskriver:
“Det naturliga urvalet belönar förmågan att hoppa över staketet där det är som lägst – men det sexuella urvalet belönar i stället förmågan att hoppa över staketet där det är som högst”
Både trumpeten och elgitarren har för mannen haft den funktionen att likt en stav få män att hoppa över staketet där det är som allra allra högst.
Just nu verkar nätpoker och rap snarare ha övertagit denna funktion. Dvs trumpet och elgitarr ligger båda lite risigt till som moderna verktyg för “sexuellt urval”.
Världen är föränderlig på ytan. Men grundkonceptet kvarstår. Att göra ansträngning så snyggt och stiligt som möjligt.
Arenorna är många. Det har vi den genetiska variationen att tacka för.
Hela vårt välstånd bygger på denna variation.
Bonobon bor fortfarande bland träden!
LikeLike
Nu har jag läst dessa inlägg fram och tillbaka och bort och fram ett tag och det hade varit intressant om jag förstått allt. Det gör jag inte. Ibland upplever jag det hela som att svaren på kommentarerna inte ens hänger ihop utan att det blir en tävlan i vem som kan diskutera svårast eller ge bästa kängan. Det är lite synd.
Men å andra sidan eftersom jag faktiskt inte ser hur allt hänger ihop har jag kanske fel.
LikeLike
Jo de där teorierna har sin attraktionskraft – själv blir jag mest deprimerad när någon försöker tillämpa dem på mig.
Kanske har urvalsprinciperna raffinerats så att det är möjligt att ta till sig dem på ett mer nyanserat sätt. Humor är t.ex. oerhört attraktivt i min världsbild. Hotar detta det sexuella urvalet? Eller är det ett sätt att komma runt striden?
Bilden av mannen som ska tända på stora bröst och liknande stereotypier gör mig mest generad. Men det går kanske att fixa variation på sina egna villkor – antagligen kommer vi inte undan konkurensen?
LikeLike
Lenox – det blir lite förvirrat eftersom projektet “försvara genusvetenskapen mot dårarna” är lite halvhjärtat. Du måste nog ta dig igenom de 600 inläggen på svd för att få den fulla bilden. Tag med matsäck!
Jag avstår nog från att besvara angrepp på genusvetenskapen eftersom jag inte har någon direkt anledning att känna mig träffad eller vara lojal mot vissa delar.
LikeLike
Mats
Det som gör dig deprimerad är nog att du inte fullt ut tar till dig variationsbegreppet. VARIATION. Det ställer till det för förståelsen eftersom varje person på ett eller annat sätt har svårt att tänka bort sin egen unicitet.
För att förstå detta måste man hålla flera dimensioner i huvudet samtidigt.
Naturligt urval , sexuellt urval och att dessa jobbar samtidigt på en tvåkönad (trekönad?) population i omblandat medverkande och motverkande processer.
Hästen var fram till i mitten av 1900 talet ett verktyg för manlig sexuell status. Men inte längre. Varför!
Kopplingen hittar du i statusens ständiga ombildning.
Men det hindrar inte att vissa män rider.
Tänk bara över gåtan: Män sysslar med trav medan kvinnor rider.
Svar: vart finns det mest pengar!
LikeLike
Mats
Förresten.
Jag försökte ge dig ett seriöst svar. Men det du skrev som svar var tydligt tungsint eller undflyende.
Menar du att du inte vill eller inte orkar ta in de evolutionsbiologiska fundamenten.
Bestämmer man sig för detta så har man många år framför sig då man stångar sin panna blodig och får slåss med väderkvarnar.
Ända sedan ungdomen har jag försökt få livets gåta att gå ihop,
Tack vare de senaste fem årens läsning av evolutionslära och humanetologi och liknade så har gåtan börjat hitta sin lösning.
Att begripa frågeställningarna bakom genus och “att göra kön” är för mig en total omöjlighet utan kunskapens fundament i evolution och biologi. Ovanpå detta kan man sedan bygga pedagogiska modeller med ett kanske enklare språkbruk.
Men även sociologer och beteendevetare har en tendens att bygga världar av svårförståeliga ordsammansättningar.
I vissa fall bildar dessa ordsammansättningar gigantiska dimridåer över det enkelt logiska.
Problemet med evolutionsbiologin är att man måste tänka i “fyrdimensionella” processer där tidsaxeln är verktyget för den fundamentala förståelsen.
Kanske är det detta med “migration av sexuella arenor” ställer till det.
I en framtid kan det mycket väl vara tjejer som är hårdrocktrummisar.
Men det viktiga att förstå är att i denna hypotetiska framtid så gör grabbarna något annat.
Avskiljningen mellan könen är ofrånkomlig. Den bildar grunden för spänningsfältet mellan könet. Det spänningsfält som bildar grund för :
maka skall hitta make.
Att sedan vissa män “nästan är kvinnor” och att vissa kvinnor “nästan är män” är naturligtvis en sk komplikation som skymmer sikten. Men det är ändå bara en konsekvens av “naturligt urval”.
Man kan väl till slut säga att Genusvetenskapen eller den ideologiska delen av Genusvetenskapen har sitt ursprung i konkurrensen mellan “naturligt urval” och “sexuellt urval”.
Evolutionen skiter i vilket. Evolutionen älskar konflikter, till skillnad från oss själva.
LikeLike
Anders:
Jag famlar – bilden av variation som frihet är lockande, samtidigt som det är möjligt att se evolutionen som en stor totalitär plan. Föreställningar om vad som är naturligt eller inte hämtar ju ofta kraft från ganska grumliga källor.
Jag är intresserad av skillnader och ur mitt skolperspektiv är det spännande att fundera över vad män tillför skolkulturen – här uppstår mina problem med genusvetenskapen som tycks ha definierat skillnader som “obehagliga missförstånd”.
Kanske lyckas Anders övertyga mig om att evolutionsbiologin är en humanism i den betydelsen att individen har möjlighet att överskrida sin förutsättningar. Just nu stöter de predestinatoriska inslagen bort mig.
Rationell:
Ännu mer illa till mods blir jag av din utvecklingsoptimism. är det Hegels berömda världsande som materialiseras i den vetenskapliget du sätter så stor tilltro till? Bilden av den slutgiltiga modellen som simulerar livet tror jag är en ganska naiv dröm.
Vad ska vi göra med dessa förutsägelser på vetenskaplig grund? De storslagna anspråken att förklara livets olika aspekter framstår lätt som patetiska när man jämför med de resultat som presenteras.
Jag är nyfiken på hur dessa tvärsäkra gränsdragningar mellan god och dålig forskning förhåller sig till fenomenografin som är ett sätt att försöka beskriva lärande?
Men vi är nog överens om att det finns problem med ideologisk genusvetenskap.
LikeLike
Mats
Tvärtemot kan determinismen faktiskt ge en trygghet ungefär som Gudarna gjort i andra äldre kulturer.
Istället för att i onödan stånga sin panna blodig i utopiska omöjligheter så kan man med kunskap öka förståelsen för de processer som pågår.
Det finns ingen ond makt som styr oss. Det är istället summan av alla våra komplexa val som skapar nästa skede i tillvaron.
Självklart skall vi skapa ett samhälle som maximerar möjligheten för varje individ att på ett kreativt sätt och med bekräftande omständigheter kunna forma sina liv.
Men att man skall kunna mäta detta tillstånd genom att jämföra de sista procentsatserna i ekonomisk inkomst är enbart kontraproduktivt. Det skapar istället inre spänningar och psykisk sjukdom.
Och att påstå att den “inre filmen” i medelkvinnan och medelmannen skall kunna vara lika är en sådan kontraproduktiv idé som bara skapar olycka, ohälsa och vantrivsel.
Jag har flera kvinnliga kompisar som är mycket högutbildade. Nu när dom är över 50 år har dom börjat kunna slappna av och skita i tävlingen mot mannen. Bakåtlutade har dom börjat kunna njuta av livet.
Min fru är också en sådan högutbildad psykoterapeut. Nu har hon bestämt sig. Skit i männen som ständigt jagar påfågling i olika typer av hierarkier. Satsa istället på patientkontakten och hjälp människor som mår dåligt.
Hon mår så bra!
LikeLike
Huuu så svårt – om determinismen har samma funktion som religion. Vad är då skillnaden? Våra föreställningar (myter?) om manligt/kvinnligt fyller ju delvis samma uppgift dvs att ge våra liv mening och riktning.
Kanske har du en stor poäng i att det är alltför svårt att leva i ovisshet och att själva tvivlet om roll, identitet och kön är en energislkaure som vi skulle kunna ha använt till annat? (tolkar jag dig rätt?)
Jag tror att du har lyckats omvandla determinismen till en form av humansim id en betydelse att det finns utrymme för fria val – men hur undvika att en så här svårtolkad lära blir normativ?
LikeLike
Mats
På mig funkar det hyggligt. Känslan av litenhet (obetydlighet) kan ge en trygghet och självdistans. Kanske lite besläktat med Buddism.
Lite av: Fånga dagen!
Inget annat har fungerar på mig, så därför har jag väl ständigt sökt denna personliga insikt.
Men jag skall ärligt säga att min grundläggande personlighet ständigt “krigar” på en arena. Det som jag har absolut svårast för, är den eviga tendensen hos människan att manipulera och förenkla.
Min fru har en betydligt bättre personlig förmåga till att fånga dagen.
Men så har hon som en del av sin utbildning gått i sk egenterapi i 20 år.
Det verkar fungera bättre än min valda väg att försöka förstå hur “allt” funkar.
Men hon har faktiskt börjat läsa mina böcker. Vi får väl se vad som händer. Mår hon bra eller dåligt av determinismen?
LikeLike
Det är spännande – den här inneboende viljan hos människan att konstruera mening med tillvaron är så starkt kopplat till lusten att förstå som i sin tur handlar om att kontrollera som i sin tur resulterar i förenklingar som kanske lockar till manipulationer…
Antagligen är Buddhismen mer vilsam och jag längtar också efter att få vila i stunden – samtidgt som den här striden är livgivande på ett förföriskt sätt!
Determinism har ju varit ett skällsord länge för mig – kanske sen den mekaniska tolkningen hos marxismen gav vanrykte åt rikningen. Om jag förstår dig rätt finns det någon form av värdighet som ligger mer hos den som tolkar historien än det egentliga innehållet (själva förutsägelserna?)
LikeLike
Mats
Betänk att dessa rader på denna blogg ingår som en obeveklig komponent i den deterministiska processen.
Vare sig jag eller du kunde låta bli att skriva. En mikroskopisk påverkan i den stora helheten.
Tänk hur detta med digitaltekniken kunnat påverka våra processer.
Men digitaltekniken är ju inget annat än en liten detalj i den eviga processen.
Allt hänger ihop.
Men ingen elektronikingenjör som på 60 talet forskade på integrerade kretsar hade ett ögonblick en tanke på att detta skulle generera ett nytt socialt rum några årtionden bort.
Bloggbävning!
LikeLike
Jag kunde nog låtit bli att skriva…
Men i det ögonblicket ja trycker på sänd är det för sent. Jag står inte riktigt ut med bilden av mig själv som programmerad – kanske är det min romantiska individualism som gör att jag odlar den här frihetsmyten. Jag är inte beredd att avstå från den.
Blir inte livet vackrare som oförutsägbart?
LikeLike
Mats
Det är vårt perceptionssystem som är konstruerat så. Dvs att sakna förmågan att upptäcka (uppleva) att vi programerade.
Det är självklart inget nyttigt att ständigt gå att tänka på, men ändå kanske nyttigt att förstå på ett övergripande intellektuellt plan.
Jag tror tex att det är nyttigt att förstå att vi väldigt grovt fungerar som kombinerat förprogrammerade (gener) och dynamiskt självprogrammerande datorer (förlåt organismer)
Kognitiv terapi bygger ju helt på denna insikt. Dvs att med metoder och knep få hjärnan att backa bandet och programmera in ny kod i vissa centra.
Martin Ingvar (hjärnforskaren) är en mycket kunnig man. Men han stöter bevisligen bort många människor med sitt okamouflerade apparatspråk.
Jag som är naturvetare och civilingenjör stortrivs istället då min hjärna är uppövad i att tänka i kopplingsscheman och sk “överföringsfunktioner”.
Ordet överföringsfunktion är just ett sådant ord som jag finner oerhört nyttigt för att begripa verkligheten,men som jag märkt att många icke tekniker/naturvetare har en inbyggd allergi inför.
Men i grund och botten handlar hela livet om överföringsfunktioner, dvs stimuli-respons samband. input-output och att försöka förstå orsakerna till varför ett visst input gav ett visst output.
Tex: Input: Vad ger avsaknaden av manliga lärare i den svenska grundskolan för output.
Svar: Avsaknad av manliga förebilder som har kunskapen som ideal.
Vem skall den jagsvage killen utan hemmavarande pappa då identifierar sig med. Naturligtvis Mats Sundin och PokerStars eller ännu värre i sådana utsatta miljöer de stora grabbarna i OG.
Hur genuskunniga damer som helst har inte en chans att att konkurrera som manlig identifikation. Helt enkelt: Trasig överföringsfunktion.
LikeLike
Jag värjer mig!
Hela denna besatthet av förebildernas betydelse menar jag banaliserar frågan om varför det bör arbeta män i skolan. Kanske vill jag hellre se utveckling som en inifrånstyrd process än detta famlande bland förebilder.
Pressen på männen att leva upp till diffusa förväntningar är underlig och jag tror att det leder längre att diskutera verksamhet utifrån innehåll. Till sist väljer jag vem som inspirerar/avskräcker mig och försöken att låsa upp identifikationsprocesserna i könsspår tror jag är onödiga. Framför allt reproduceras mönster som har spelat ut sin roll.
Så jag försöker vara lärare och förälder med ett problematiskt förhållande till det du kallar överföring och betingning.
Det fungerar ibland – även om jag märker att det finns en stark längtan efter belöning bland studenter.
Men det går kanske att se överföring ur ett djupare mindre behavioristiskt perspektiv?
LikeLike
Mats
Tänk om alla värjer sig.
Vad händer då.
Identifikation är helt centralt. Det är den kulturella komponent som som påverkar mer än allt annat.
Seriöst boktips: Steven Pinkers: Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=912702587X
men du har kanske läst den.
Just nu är vi inte överens. Jag personligen är helt övertygad att unga män behöver goda, starka, glada, duktiga manliga förebilder.
Motpolen står nämligen på kö ute i det genomkommersialiserade mediasamhället. Ruttna förebilder på en lång lång kö. I ett tomrum kan man lika väl välja dom.
Är det inte alldeles uppenbart.
De senaste 20 åren är övertydliga i sitt budskap.
LikeLike
jag är inte oemottaglig för myter – även sådana myter som försöker undvika sin egen mytolgi.
Bördan av att vara förebild känns kvävande. Jag (och Bob Dylan) vill nog helst vara ifred. Du vet vad Groucho och Woody Allen säger “jag skulle inte viloja vara medlem i en klubb där sådana som jag får vara med”
Kanske koketterar de – men jag förstår dem. Risken är annars att man kvävs av sin egen godhet.
Men problemet kvarstår – och behovet av myter.
LikeLike
Mats
När du säger detta att det är en börda att vara förebild så pillar du i hela min existens.
Min identifikation som människa är och har varit att alltid försöka agera som en god förebild och då speciellt mot mina tre barn men även i mitt yrke som fristående konsult.
Dessutom påstår ja att varje handling som varje människa gör eller uttalar har funktionen av att vara förbild eller åtminstone påverka/trigga helheten, dvs den deterministiska kollektiva processen.
Homo Sapiens är till skillnad från Lejonen (men likt schimpans och bonobo) extrema flockdjur. Dvs sanslösa härmapor.
Dvs de goda spiralerna bygger och de onda spiralerna raserar.
En sak kan säga. Den manlige teknikern är nästintill en utrotad förbild i den svenska skolan. För detta får vi nu och på sikt betala ett gigantiskt pris i gemensamt välstånd.
Jag hoppas att alla inom skolans värld har förstått att vårt välstånd i grunden är byggt på vår förmåga att skapa, tillverka och saluföra sk “funktionella strukturer”.
Men jag har länge anat ugglor i mossen. Tänk om dom som beslutar och styr i skolans värld helt enkelt inte har fattat detta.
Då går vi en istid tillmötes.
Och detta är ingen myt utan en icke postmodern sanning.
LikeLike
Jag är ganska mottaglig för ditt budskap – samtidigt som den manlige teknikerna är ett ideal som har en hel del obehagliga associationer.
Naturligtvis kan jag inte smita från mitt ansvar som förälder eller lärare och det vi kallar förebildlighet är antagligen en stark drivkraft för utveckling. Samtidigt vill jag inte berusa mig med min egen godhet eller betydelse.
Risken finns kanske att den motsatta hållningen leder till ett upplöst amoraliskt och fragmentariskt träsk av vilsna individer och jag känner attraktionen i det du kallar goda spiraler. Det kan gälla mänskligheten eller jordens framtiden och jag vore en idiot om jag försökte argumentera emot.
I den filosofiska boken är vi väl goda kantianer med absoluta krav på att våra handlingar ska vara generaliserbara?
LikeLike
P.S. Myt betyder inte lögn i min värld. Snarare en bärkraftig berättelse.
LikeLike
Nu har jag sovit på saken och inser att vi har ett gemensamt intresse av att diskutera innehållsfrågor.
Tolkningen av vad som skulle innefattas i “manlighet” och vikten av särhållande är mer komplicerad. Jag tror att vi båda ser problem i likhetsfeminismens försök att skuldbelägga skillnader samtidigt som det är ett besvärande inslag att manlighet i så hög grad associeras med makt och förtryck.
Frågan om vad det är för kvaliteter som män skulle kunna tillföra skolan behöver lyftas – samtidigt blir det genant om någon tror att män med automatik skulle göra skolan bättre. Ett flertal utredningar tycks tro att den ståndpunkten är vanlig bland oss som arbetar för jämnare könsfördelning i skolan.
LikeLike
Mats
Du ser hur det är med ord. Vi har personlig känslor som färgar av sig.
För dig är myt en bärkraftig berättelse. För mig snarare något halvt religiöst och halvt osant. (även om jag förstår bakgrunden till din mer positiva bild)
Den negativa bilden av den manlige teknikern har jag själv känt av ända sedan grundskolan på 60 – talet. Redan då hade lärarna en ambivalent hållning till teknik. (teknik = praktisk konst)
Det var en slags bild som kombinerade de skitiga oljiga händerna och den skrupulösa teknikerna som ständigt förstör vårt jordklot. En variant av människa som är något nödvändigt ont och så förbaskat trist och tråkig. Genom 80-90 talet när mina barn gick i grundskolan kunde jag tydligt märka denna inre bild fanns kvar.
Jag träffade inte en enda lärare (inte en) som hade tillstymmelse av konstnärlig själ (nu menar jag praktisk konst = teknik). Däremot många lärare med språk och humaniora som totalt fokus.
Tom lärarna i matematik benämner jag humanister eftersom inte någon jag träffade var besjälad av praktisk konst.
Denna bild som jag här försöker måla upp är en “gigantisk fråga” för skolan.
Jag har i mina tankar tom gått så långt att jag tänkt att vi måste skapa speciella tekniska högstadium och även tankar om pojk och flickskolor som lösning, har farit genom min hjärna.
Jag sitter själv i ett sk kontorshotell med bara manliga småföretagare inom teknikvärlden. Alla har vi samma uppfattning. Vår personlighet var och är totalt utmobbad i grundskolan.
Förutom i förskolan och årskurs 1-3 där det fortfarande är fullt tillåtet att älska funktionella strukturer. Men sedan blir det fort något som katten dragit in.
Självklart inser jag att det finns undantag i detta långa land. Jag har bla läst om Svärdsjö i Dalarna där man har en helt annan attityd.
För denna inre attityd i den svenska skolan får vi alla betala ett pris.
Välståndet sjunker. Och det slår på alla och även in i skolan med sämre resurser.
PS! Det finns positiva försök som ligger utanför skolan i form av Komtek och Mullemeck. Men man måste ställa sig frågan. Varför fixar inte skolan detta själv.
En annan fråga. Varför måste unga Chalmerister åka ut i svenska skolor för att inspirera och lära ut matematik. Det är en fullständig gåta.
Eller hur var det nu med förebilder.
LikeLike
Så skönt att vi tar oss igenom de språkliga barriärerna. Jag är glad att vi närmar oss innehållsfrågorna som till sist handlar om någon form av kulturell färgning.
Om invånarna i kulturen förskola är kvinnor får de följder för innehållet – ett problem är att varje kultur har en tendens att uppfatta sig själv som normal och avvikelser som hotfulla.
Din avslutande fråga är mer än intressant – fullständigt drabbande!
LikeLike