Jag befinner mig i ett frostnupet ostligt grannland i en stad som är döpt efter en svensk kung. Vi planerar ett nordiskt samarbete inom EU och jag lär mig mycket av mina kolleger.
De danska högskolelärarna beskriver att politikerna har genomskådat och övergett retoriken om akademiserade professionsutbildningar. Nu blåser vindarna mot en stark praxisförankring och försöken att skänka status åt vård- och omsorgsyrken genom förvetenskapligande av grundutbildningen ses som en pinsam parantes.
Landets lärarutbildningar surrar av rykten om anledningen till att lärarutbildningspropositionen skjuts upp. Nu tycks det vara oåterkalleligt och på torsdag gäller det!
Ett rykte säger att Jan Björklund i sista stund försöker förankra förslaget hos den röd-gröna oppositionen och att Socialdemokratin upptäcker att det finns politiska vinster att göra. Kanske håller Marie Granlund på att skaka av sig den uppgivna och undergivna hållningen som präglat oppositionens skolpolitik de senaste åren? Men vad gäller diskussionerna?
Det ursprungliga namförslaget ”Bäst i klassen” kanske skulle kunna framstå som aningen mindre elitistiskt om det fick en socialdemokratisk retorisk svans.
Vi diskuterar trummisar och åsikterna är förbluffande samstämmiga. Steve Gadd är bäst.
Egentligen tror jag att han skulle värja sig mot den här formen av hierarkisering. Musik är något alldeles för viktigt och känsligt för att vi ska lägga våra klumpiga värderingar på konsten. Än så länge slipper jag bedöma trumspelet i lärandemål utifrån betygskriterier.
Jag missade debatten om barnskötaren Mats Mügges profilbild på Facebook. Många kloka åsikter vädrades hos Christer (länk) och en del principiella positioner klarlades.
På pappret har vi värdegrund, åsiktsfrihet och yttrandefrihet – i realiteten opererar förskolorna på en marknad och kunden bestämmer vilka regler som gäller.
Jag har ett kluvet förhållande till vänsterns ikoner och blir ganska illa berörd av öststatsnostalgi och diktaturromantik. De här tröjorna kanske också är ”ironiska”.
Utbildningsväsendet håller andan. Torsdagen den 11/2 ska regeringen enligt ryktet presentera propositionen till ny lärarutbildning. Efter många förseningar är det alltså dags att avslöja innehållet i det förslag som Jan Björklund menar ska rädda svensk skola undan sotdöden. Utredningen har omgärdats av stort hemlighetsmakeri och läckorna har varit få.
Titeln på propositionen lär dock vara svårslagen i sin pompösa elitism och ofrivilliga komik:
”BÄST I KLASSEN”
Proposition (länk till ärendeförteckning)
Bäst i klassen – en ny lärarutbildning
U2008/7973, 8277/UH
U2010/549/UH m.fl.
"Bäst i Klassen"
Tänk att döpa en proposition efter sig själv! (Länk)
Jag försöker navigera på riksdagens och regeringens hemsida för att hitta några detaljer om formerna för presentationerna. När det gäller tillgänglighet och uppdatering blir betyget lågt. Björklunds tre pressekreterare kanske har annat att sköta? (Länk)
I Svd läser jag en artikel om höghastighetsläsning. Drömmen vore att suga i sig kurslitteraturen på en halvtimme och därefter ligga på soffan och äta praliner.
Ett gammalt Woody Allen-skämt gör sig påmint: ”Jag gick en kurs i snabbläsning och läste Krig och fred på tjugo minuter. Den handlade om Ryssland.”
När jag forskar vidare visar det sig också att vetenskapen ger Woody Allen rätt. Visst kan det gå att läsa snabbt, men inte utan att textförståelsen drabbas.
Antagligen är det rimligt att anpassa hastigheten efter situationen. Jag hoppas att studenterna närmar sig studierna med en annan strategi än Woody Allen.
Jag läser C-J Vallgrens guidebok till Berlin och drabbas av vemodig längtan. Det finns många spännande ställen att upptäcka och boken skrapar på ytan till den tyska historien. Ibland tror jag att skeendet går att förstå, men samtidigt är det antagligen omöjligt att för en turist inse vad 1900-talets dramatiska händelserna betyder för människorna. Ändå är de besynnerligt lugna och öppna. Eller just därför.
Det är en kunnig och engagerad guidebok och jag delar författarens kärlek till kvarteren runt Rosenthaler platz. Jag lyckas följa hans ganska detaljerade beskrivningar av vandringar till berömda hus och platser. Historien är aldrig långt borta i Berlin.
P.S. ”Dem deutchen volke” – hur blev det dativ?
P.S.S. Spotify ger 11 126 träffar på Berlin. Länk Det verkar rimligt
Anna Ekström tycks ha klarat övergången från socialdemokratisk genuspolitik till borgerlig dito elegant. Hon var ordförande i Delegationen för jämställdhet i förskolan och slog då fast att den officiella hållningen var att män inte tillför verksamheten någonting – förutom att de kan visa att män också kan visa omsorg. Uppdraget var då att omdefiniera maskuliniteten.
Nu är hon ordförande i DEJA (Delegationen för jämställdhet i skolan) och är satt att förvalta regeringens högt uppskruvade förväntningar på jämn könsbalans i högskola, skola och förskola. Därför är det en aning förvånande att strategin är att inte tala om problemet:
Kvinnorna blir fler i lärarkåren. Om vi pratar om det som ett problem finns risken att ännu färre män vill bli lärare, säger Anna Ekström.
Nu riskerar de rekryteringssatsningar som behövs att avfärdas som essentialistiska (kön är ju ingen fråga!) eller diffusa (varför skulle det vara bra med män?)
Tigandet löser inga problem. Det handlar om att våga se förskola och skola som en könskodad miljö och ett fält av konflikter. En del av dessa handlar om innehållet.
Det har länge funnits ett missnöje med hur landets lärarutbildningar har arbetat med IKT-frågor. Trots skarpa skrivningar i examensordning och kritik från HSV verkar det svårt att skapa verkliga resultat när det gäller nyexaminerade studenters kunskaper.
En del menar att det handlar om tydlighet och examinerbara färdigheter (datorkurser) andra anser att de här färdigheterna måste infogas i någon form av meningsfullt sammanhang. Lärarutbildningsutredningen vill också spä kraven och påstår att IKT-perspektivet både ska ”genomsyra och prägla” utbildningen. Förutom det parodiska bildspråket är det lätt att hålla med.
På hemsidan finns det en rapport från konferensen den 3/2 om IKT-lärandemål i lärandeutbildningen.
Jag besöker studenter som gör praktik (VFU) under sin andra termin av lärarutbildningen. De flesta börjar känna sig hemma i skolmiljön och relationerna till barn och arbetslag faller på plats. Många längtar efter att få komma igång med egen undervisning och andra är mer försiktiga.
En lektion gör mig särskilt glad. Det är brottning med en femma och jag ser många härliga matcher. Både killar och tjejer kämpar under kontrollerade former och ett lekfullt allvar råder i idrottshallen. De har förberett sig noga med att gå igenom vilka regler som gäller (skolbrottning!) och vilka grepp som är tillåtna.
Jag har faktiskt inte stött på brottning tidigare under mina skolbesök och tror att brottningstraditionen är svag på förskolorna. När jag frågar studenten hur han kom på idén får jag svaret direkt:
- Min pappa är olympisk bronsmedaljör i brottning!
Kanske krävs det sådana expertkunskaper för att våga göra något annorlunda?
Ett tomrum i den pedagogiska debatten är på väg att fyllas. Ingrid Carlgren, Solweig Eklund, Olle Holmberg, Sven-Eric Liedman och Jan Thavenius startar en digital tidskrift Skola och samhälle – S.O.S.
Jag är intresserad av jämställdhetsfrågor och borde jubla över Sydsvenskans artiklar om män som engagerar sig. Ändå är det med stor nöd jag lyckas undvika att skriva något elakt om MFJ:s Malmöavdelning. De intervjuade försöker förklara varför organisationen trots stöd från statsmakterna för en tynande existens och redogör för kärnan i budskapet:
Han tror även att det finns en mängd fördomar om vad arbetet med en ny mansbild innebär.
– Det handlar om att vara man utan att begå övergrepp.
De kämpar för att en traditionell våldsam och förtryckande manlighet ska ersättas av något som de kallar ett samhälle med ”sunda värderingar”. Vägen går genom möten där vi kan prata om mjuka och allvarliga frågor.
Bra tänkt - tyvärr dryper organisationen av inställsam skuld. Ni kommer inte hitta mig iförd tröjor med texten ”Jag har slutat slå min fru” och tror att kampen mot de förrädiska strukturerna måste föras på ett mindre självbelåtet sätt.
Jourhavande genusprofessor Jalmert slår in en av världshistoriens öppnaste dörrar med uttalandet:
Men vad har män att vinna på jämställdhet?
– De får en bättre relation till sina kvinnor. Mannen som misshandlar sin fru gör det ofta för att hålla henne kvar, men det vore väl bättre för båda om hon levde med honom av kärlek istället för av rädsla?
Det finns andra delar av mansrörelsen som gör mer komplexa analyser av problematiken. Länk
Jag lånar Pelle Billings översikt och uppmanar er att fylla på hans inte alls oproblematiska lista (länk)
Organisationer som jobbar för män:
Moderatmännen (nybildat nätverk, ännu ingen hemsida)
Spotify fortsätter att överösa mig med lyssningsförslag och jag är ett viljelöst offer inför alla dessa erbjudande. En nyutgåva av Shirley Basseys album från 1965 Stop the shows förvånar mig med sin skoningslösa kraft – och låtarnas oväntade korthet! Enbart en sång på albumet är mer än tre minuter. Ramones framstår som långrandiga.
Bassey sjunger som vanligt överdådigt, men det är i de känsliga sångerna hon triumferar.
Ungefär så här tänker jag att en kärlekssång vara.
If ever I would leave you
It wouldn’t be in summer.
Seeing you in summer I never would go.
Your hair streaked with sun-light,
Your lips red as flame,
Your face witha lustre
that puts gold to shame!
But if I’d ever leave you,
It couldn’t be in autumn.
How I’d leave in autumn I never will know.
I’ve seen how you sparkle
When fall nips the air.
I know you in autumn
And I must be there.
And could I leave you
running merrily through the snow?
Or on a wintry evening
when you catch the fire’s glow?
If ever I would leave you,
How could it be in spring-time?
Knowing how in spring I’m bewitched by you so?
Oh, no! not in spring-time!
Summer, winter or fall!
No, never could I leave you at all!
Här på bloggen har vi i olika omgångar diskuterat ämneskunskapernas betydelse i förhållande till läraryrkets relationella kvaliteter. Kanske är det nödvändigt att ge upp hoppet om verkligt essentiella möten inom skolans ramar, men jag tolkar Jonas som om relationsbygge är en central dimension av lärarkompetensen.
Uppdatering
Ladda hem smakprov från Gleerups. (Länk) Klicka på ”karamellen” (tur att man inte har snuskig fantasi)
Jag läser C-J Vallgrens guidebok till Berlin och drabbas av vemodig längtan. Det finns många spännande ställen att upptäcka och boken skrapar på ytan till den tyska historien. Ibland tror jag att skeendet går att förstå, men samtidigt är det antagligen omöjligt att för en turist inse vad 1900-talets dramatiska händelserna betyder för människorna. Ändå är de besynnerligt lugna och öppna. Eller just därför.
