Jag läser tentor och lider med studenternas försök att komma tillrätta med det här svårfångade genusbegreppet.
I Indien är tonen mer direkt. Den nya självständiga kvinnan behöver en scooter för att kunna försörja sig – men kanske är det lättare för henne om hon kan gå till en tjejaffär och handla?
Just4her – where every girl is a celebrity
Niklas Orrenius antyder att svenska föräldrar har för mycket tid och att vi oroar oss över fel saker. Kanske gäller detsamma för högskolelärare.
Det händer något med människor som poserar. Till Goa åker unga män för att frigöra sig från sina familjer. Ofta provar de sprit för första gången och sedan åker de hem och berättar om hur tokiga de var på stranden.
Den indiska formen av manlighet är en sällsam blandning av fniss och machismo. Samtidigt är de kramiga och går gärna och håller varandra i hand.
Mer fredagsfärger
I kväll visar TV2 en av mina favoritfilmer De andras liv. Jag är fascinerad av det konstiga livet i gamla Östtyskland och filmen skildrar en stasiofficers dubbla liv med sällsynt ömhet. Missa den inte!
Mitt tips är att hoppa över turistfällan vid Checkpoint Carlie och leta rätt på det riktiga murmuseet i norra Berlin. Där finns några meter av mur, taggtråd och minfält bevarade. Annars är det svårt att hitta rester av muren.
Ändå är rivningen av muren det mest hoppingivande som har hänt i mitt liv. Den fanns i 27 år och för mig var den lika självklar som Kallers kaviar.
När muren revs förstod jag att det mesta kan förändras.
Jag ser framför mig att det här dubbelspelet av pompösa unga män som utger sig för att vara agenter av olika slag är den ultimata pojkdrömmen.
Än har ingen lyckats förklara Jan Guillous brott. Socialdemokratin har inte heller lyckats förklara varför man valde att infiltrera fackföreningar och palestinagrupper med hjälp av skattemedel. Sjukhusspionen Gunnar Ekbergs memoarer tycks vara ett fåfängt försök att rädda äran åt sig själv och partiet.
Det vore spännande se de här händelserna gestaltade i musicalform.
Nu finns Pojkaktig sångbok 3 Sonny Samuraj att ladda hem som wma-filer. Tomten kommer tidigt i år.
Det finns en anekdot om att den engelske bilelkonstruktören ”Lucas uppfann mörkret”. På samma sätt kan man anta att ”SAAB uppfann fukten”.
Under stora delar av mina barns uppväxt körde vi omkring med en metallicgrön SAAB 96. Tyvärr var lacken det mest pålitliga delen av bilen.
Jag lärde mig att alltid ha 5-56 antifuktspray med mig. Dessutom vande familjen sig vid att putta igång bilen. De fick starka ben och noterade vikten av en planerad parkering. Om det finns en nedförsbacke i närheten underlättas starten.
Jag följer förhandlingarna om bilmärkets framtid med skräckblandat intresse. Koenigsegg – jojo!
I morgon börjar en kurs som heter Perspektiv på barndom och jag vet att vi kommer att diskutera begreppet ”Det kompetenta barnet” som är en modern och nödvändig nödvändig motbild i förhållande till äldre sätt att se på barnet som passivt och hjälplöst.
Samtidigt skannar jag vidare och kommer till mitt klassfoto från andra klass. Året är 1963 och Beatles har varit i Sverige. Den tuffaste killen hade lång lugg som sin storebror. Vi andra följde efter.
Eller som Robert Broberg sjöng efter att ha brutit samman i New York
”Jag har aldrig varit lyckligare än nu”
Vissa lådor väcker dåligt samvete och fotolådan är en sådan. Jag bestämmer mig för att sortera (nåja) och skanna in de bästa bilderna.
Samtidigt förbereder sig mina studenter för att skriva en salstenta i kursen Perspektiv på ungdom. Jag funderar över i vilken mån den har fått dem att tänka över sin egen utveckling?
Slottstadens skola 1970
Är det någon som känns igen?
Att arbeta på Malmö Högskola är ett intellektuellt äventyr. Vi formulerar visioner och försöker skapa respekt för något vi kallar akademiska professionsämnen. Vi är den nya fräscha högskolan som ska öppna akademin för nya grupper i invandrar- och arbetarstaden Malmö.
Kanske behövs Lunds universitet för att vi ska veta vem vi är? Den här polariseringen fungerar bekräftande och vi kan fortsätta att bygga myten om vår folklighet. Samtidigt behöver bara HSV skaka lite på kopplet för att vi ska räta in oss i ledet och avskeda adjunkter. Hotet om uteblivna examensrättigheter är kraftfullt och de flesta av principerna verkar vara till salu.
När universitetssjukhusen Malmö och Lund nu ska slås samman känns det underligt att vi inom högskolevärlden fortsätter i den här konstgjorda rivaliteten. Jag tror inte vi har råd att låta bli att samarbeta.
Min lille vän har blivit intresserad av musik och funderar på att börja läsa vid Musikhögskolan i Malmö – som hör till Lunds universitet. Samtidigt är han en aning bekymrad över den studentikosa spritromantiken och unkna kvinnosynen i Sten Bromans värld. Länk till citat.
P.S. Jag vet att det finns en högskola i Kristianstad.
Jag förundras över den hätska tonen i den genusvetenskapliga debatten. Tanja Bergkvists blogg är rolig och oförutsägbar. Hennes attacker mot genusvetenskapens dominans inom högskolan är dräpande och hon rör sig oblygt mellan höger- och vänsterpositioner. Själv skulle jag nog inte blivit lika glad över att få pris av Ian Wachtmeister. Länk
Pelle Billing har en mer eftertänksam ton och försöker verkligen förstå hur förhållandet mellan mansrörelse och feminism blivit så komplicerat. Länk
Både Pelle och Tanja tangerar en lös rörelse som ibland kallas antifeministisk och jag gissar att genusvetenskapen har som övergripande strategi att i-n-t-e diskutera med den. I utkanterna finns en massa kvinno- och sossehatare som jublar över att få ge igen efter år av plågsam politisk korrekthet – men den här uppdelningen är farlig och föder hämndlystnad.
Jag tror det finns en möjlig väg mot samförstånd, men är djupt medveten om att de flesta anser att här gäller det att välja sida.
På sidan Feminetik finns ansatser till en öppen och konstruktiv debatt bortom skyttegravarna. Länk
Min lille vän på danskurs
Jag är ingen dålig förlorare, men kan inte låta bli att fundera över hur Delegationen för jämställdhet i högskolan fördelat sina 25 miljoner kronor. I en debattartikel förklarar Pia Sandberg Wiklund och Pontus Ringborg vilka brister som de bortvalda ansökningarna uppvisar.
För det andra brister det i analys av varför (min kursivering) en låg andel kvinnor eller män på ett visst utbildningsområde är något som bör åtgärdas.
Jag har varit med i en referensgrupp som utifrån ett regeringsuppdrag skulle förslå åtgärder för att förbättra könsbalansen vid lärarutbildningarna och menar att just denna frågan lyftes bort från alla diskussioner. Eftersom män och kvinnor ur ett likhetsfeministiskt perspektiv definitionsmässigt ä-r lika var det politiskt omöjligt att beskriva (eller analysera villkoren för) vad det var för kvaliteter männen skulle tillföra. De fackliga representanterna blockerade effektivt dessa diskussioner.
På lärosätena görs många insatser för att utjämna obalans mellan kvinnor och män. Ofta är den enda grunden ett outtalat antagande att kvinnor eller män i kraft av sin könstillhörighet tillför något speciellt.
Här talar utredarna med dubbel tunga och är utstuderat dubbelbestraffande. Den som diskuterar femininiseringen av högskolan (eller utbildningsväsendet i stort) riskerar att bli betraktad som essentialist eller (ännu värre) biologistiskt anfrätt. Utredarna väljer att förlöjliga dem som tror att män är bärare av någon särskild kvalitet och solidariserar sig samtidigt med den rådande maktordningen.
På samma sätt är det naturligtvis sant att studenter med invandrar- eller arbetarklassbakgrund inte med automatik tillför något ”speciellt” – men det är ett rimligt antagande att just dessa grupper bär upp erfarenheter som är underrepresenterade i högskolevärlden.
Därför är det viktigt att stödja de ansatser till nätverksbyggande för manliga studenter som finns på en del lärarutbildningar. Delegationens nedlåtande ton rimmar illa med rapporten Man ska bli lärare och de förslag till åtgärder som fördes fram där.
Vilken roll spelar könet?
Stadsbiblioteket Slottet - förstora
Diskussionen om Stadsbiblioteket i Malmö rullar vidare. 16 författare publicerar ett upprop i Efter Arbetet
Rädda boken – för barnen
2009-10-31
Med sponsring, filminspelning, fika och kändisframträdanden vill Malmö Stadsbibliotek locka folk, särskilt barn och ungdomar. Men det vore bättre att satsa på stadsdelsbiblioteken och skolorna, tycker sexton författare.
Det finns anledning att höja ett varningens finger mot en ny trend i biblioteksvärlden, låt oss kalla den Malmö-modellen.
Svenska barns läsförmåga har blivit sämre. Den nedgång i läskunnighet som inleddes under 1990-talet går nu allt snabbare (Skolverkets rapport 305/2007). De senaste årens larmrapporter har visat att läsning inte längre är en självklar del i barnens vardag.
En alltmer utpräglad antipluggkultur sprider sig – särskilt bland pojkar. Allt fler aktiviteter konkurrerar om barnens uppmärksamhet och av de barn som lär sig läsa kommer allt färre in i den så viktiga slukaråldern.
Dessa rapporter tycks inte ha nått fram till kulturnämndens ledamöter i Malmö.
Malmö stadsbibliotek genomför nu stora förändringar i verksamheten och ett ideologiskt skifte. De är upptagna med att ge Malmöborna ett nytt upplevelsecenter (Darling Library) – Stadsbiblioteket.
I måldokumentet som ligger som underlag för kulturnämndens beslut står att: ”Stadsbiblioteket vill genomföra ett paradigmskifte. Vi vill bryta med egna och andras invanda föreställningar om vad ett bibliotek är och bör vara och samtidigt sätta Malmö på världskartan.”
Men det står inget om vilka de invanda föreställningarna är och varför de nu är felaktiga. Kan inte utgångspunkten vara att det trots allt fungerar bra, men kan förbättras på ett mindre drastiskt sätt?
Detta tjänstemannaförslag har nu antagits av kulturnämnden. Det har skett utan att det varit på remiss till någon av de tio stadsdelar som finns. Ej heller har brukarna, Malmöborna, fått chansen att yttra sig över den nya inriktningen. Beklagligt för många. Behagligt för dem som snabbt vill genomföra sina egna förslag.
Bland annat vill man införa sponsring i bibliotekets verksamhet. Detta görs trots att Malmös ännu gällande biblioteksplan, vilken antogs av kommunstyrelsen 2005, inte nämner något som helst om att verksamheten ska få sponsras av privata företag.
Om sponsring i kommunal verksamhet ska kunna användas måste principerna för detta först fastställas av Malmö kommunfullmäktige. Så har inte skett.
Visionerna i måldokumenten är storslagna. Huvudskälet för förändringarna är att besöksantalet och utlåningsverksamheten har minskat.
För att få plats med allt det nya måste man minska det fysiska bokbeståndet kraftigt. Böckerna ska bort, rummen behövs för annat. Boksalen Ljusets kalender görs om till ett scenrum med 400 sittplatser där sponsrade, internationellt kända författare ska framträda.
Ett av de viktigaste skälen till denna ”strukturomvandling” är att man vill öka antalet besökare genom att locka familjer och därmed barn och ungdomar till biblioteket. Statistik visar att i Malmö är antalet unga som lånar böcker väldigt lågt. Och säkert lockar man en del, eftersom man på Stadsbiblioteket också ska kunna spela in film, utbilda sig, fika, läsa tidningen, träffa internationellt kända författare (om man har tur att få plats), spela teater med mera.
Men vad blir kvar för dem som vill läsa och låna böcker? Som vill sitta en stund i stillhet och ta del av andras tankar? Det vill säga använda biblioteket som det är tänkt i den ännu gällande biblioteksplanen, antagen av kommunstyrelsen 2005. Vad blir kvar av satsningen på läsandet som en demokratisk rättighet?
I ett samhälle i ständig utveckling finns också krafter som allt öppnare agerar för att förändra bokens roll och föra in nya medier: läsplattor, e-romaner, sms-, mp3-romaner, men som också argumenterar för en allt vidlyftigare utgallring av bokbestånd på våra bibliotek.
Men boken låter sig aldrig reduceras till en vara vilken som helst. I boken möter individen ett medvetande, sitt eget medvetande. Att tala om bokens förändring är att i förtäckta ordalag tala om läsarens förändring. Boken erbjuder läsaren rätten att slippa vara publik och att som enda spelplats möta sig själv, varsomhelst och när som helst. Boken och läsaren kommer alltid att stå som garant mot kollektiva rusningar.
I Malmös skolplan från år 2004 står att ”Alla elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek och kunna besöka ett folkbibliotek”.
Om Malmö verkligen vill göra något för barn och ungdom, för att öka deras läsande och kulturintresse, bör man satsa på skol- och stadsdelsbiblioteken i deras närområde. Att utarma dessa genom att locka in deras kunder till centralbiblioteket är första steget mot att lägga ned i stadsdelarna. Biblioteksverksamheten blir då en stor klassfråga. Största förlorarna är barnen.
Så, investera för framtiden ute i stadsdelarna: Få kulturen dit istället för att centralisera. Barnkulturen behöver inga världskändisar. Det räcker gott att satsa på goda författarframträdanden på stadsdelsbiblioteken och i skolorna, på bemannade skolbibliotek, läsprojekt i skolan, arbetsplatsbibliotek och uppsökande verksamhet. Och att man låter brukarna vara med i förändringsarbetet – innan beslut fattas.
Jan Svärd, ordförande i Författarcentrum Syd, Guilem Rodrigues da Silva, ordförande Skånes Författarsällskap, Lars Magnar Enoksen, författare, Ann Hingström, författare, Jan Mårtenson, författare, Tygve Bång, författare, Sohrab Rahimi, författare och översättare, Ingrid Palm, författare, Conny Svenning, författare, Magnus Ödmark, författare, Gunilla Bergdahl, författare, Monica Braw, författare, Karin Lentz, författare, Hans Magnusson, översättare, Christer Classon, författare, Margit Randén, författare
Oroliga bloggläsare har hört av sig och frågat hur det är med den lille vännen och jag är själv bekymrad över att mitt skrivande håller på att bli allt mer högskolemässigt och utbildningspolitiskt förutsägbart. Snart är det mitterminsskifte och jag vet vad det innebär i form av tentarättning och tungsinne. Jag saknar honom.
Den lille vännen dröjer sig kvar på landet och gör en del nya bekantskaper. Jätteröksvampen kombinerar klassiskt rund form med mystisk tystlåtenhet.
Vi måste diskutera hans kvinnosyn.
Sommarens sista ros
Nu är den bara blöt och sorglig.
Louis Armstrong sammanfattar och har sällan låtit så avslappnad: La vie un rose
Ibland vill jag inte veta var saker kommer ifrån. Låt mig tro att denna bonad är äkta folkligt hantverk.
Tidigare inlägg
