Elza Dunkels lyckas säga det på enkelt sätt i Svd
– Så fort kvinnor tar kontroll över sin sexualitet blir vi oroliga och hittar faror i det, men i längden kanske detta är en väg mot ökad jämställdhet.
För den som inte känner till Elzas god råd på nätet finns det en chans att bekanta sig – jag nöjer mig med att citera det första:
1. Respektera ungas rätt till integritet. Placera datorn så att de kan sitta ostört.
Länk: Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?
Anna Ekström är en klok kvinna och det finns chans att det blir bra – men artikeln i DN ger mig onda aningar. Det finns något självbelåtet över det här jämställdhetsarbetet som gör mig nedslagen.
Man behöver inte vara paranoid för att se en linje i försöken att skapa ordning genom social ingenjörskonst i historien. Staten har alltid velat skapa goda medborgare och idag är det könsrollshygien som står på dagordningen. Jag avstår från att göra en tillbakablick.
En del värjer sig och KD:s pressekreterare hör till dem:
länk Ehrenberg
Själv väljer jag att inta en avvaktande hållning och ser de stora elefanterna dansa på avstånd.
Freud är inte så populär på lärarutbildningen. Det är svårt att göra något trevligt och rationellt av teorier som i sin kärna är djupt kränkande för en människa som är berusad av sin storhet – tänk att vi inte skulle vara herrar i vårt eget hus
Missa inte radioteaterns pjäs Freud cigarr:
Jan-Erik Sääf har skrivit text och musik. Det är spännande och oförutsägbart. Sången där Sigmund vill ha beröm av sin fader kommer nog att bli en klassiker.
Jag har varit i staden där allting lutar och efter en utmattande vandring över Söders kullar når vi fram till Hasse Backes torg – eller Mosebacke som en del kallar det.
Läs mer om en brokig fotbollskarriär – länk – men han har ju inte ens tränat Hammarby! Att då uppkalla ett torg efter Svennis hjälptränare syns mig en aning övermaga.
Jag lär mig att brunch är en ganska dålig idé. Min kropp klarar inte av frestelsen med att äta så mycket jag orkar klockan 12.00.
På Hasse Backes torg står en bil med påskkycklingar i framrutan. Jag fotograferar men inser att det vi ser är reflektionen av mina vänner som vandrar västerut mot Monteliusvägen.
Klicka på bilden:
Fåglarna i Stockholm har en ganska respektlös attityd till de stora män som pryder huvudstaden.
Hazeliusporten
Berzelius
Väst drabbade är statyerna vid Hötorget
Jag upptäcker att fototriss har temat “Se upp” – kunde det bli mer lämpligt?
Alla har väl hört talas om bondesolbränna och golfsolbränna? Nu är det dags att vidga ramarna och bekanta sig med den nya flugan foppatoffelsolbränna!
Foppatoffelsolbränna
Jag vet en kille som somnade under ett tennisracket och han såg ganska kul ut. Har du andra berättelser om tokiga solbrännor?
Jag är inte särskilt intresserad av inredning, men efter ett besök på Nordiska museet i Stockholm vet jag bestämt:
- Vi måste göra om hallen hemma i Malmö! Den är katastrofalt övermöblerad och takhöjden under all kritik.
Klickbar bild:
Jag har länge haft problem med USA. Den oblyga exploateringen av andra länder och en utrikespolitik som bara nödtorftigt lyckats dölja de egna intressena gör det svårt att känna någon entusiasm för ett folk som pendlar mellan naivitet och cynism. När jag läser Susan Faludis Den amerikanska mardrömmen faller bitarna på plats och bilden av ett ovanligt ruttet samhälle träder fram. Den 11/9 var händelsen som avslöjade hur tunn fernissan av civilisation var.
Min lille vän ser annorlunda på det stora landet i väster. Han älskar alla myter, filmer och musik som skapas i den kulturella smältdegeln. Allra mest drömmer den lille vännen om att få åka till New York och delta i firandet av fyrahundraårsjubileumet.
Själv har jag läst boken, sett filmen och köpt T-shirten. Flera gånger.
Däremot läser jag gärna Olof Palmes understreckare från 1949 om The naked and the death av Mailer. Samma blandning av olust och fascination som jag känner idag 60 år senare.
Jag gräver bland gamla understreckare från Svd:s arkiv och förundras över Sten Selanders presentation av Sartres novellsamling Muren
När man nu har tillfälle att i bokform förnya bekantskapen med de tvenne dramerna, bekräftas det intryck de gjorde från scenen: “Flugorna” är otvivelaktigt ett betydande diktverk, fast dess symbolik här och var verkar ganska oklar, medan värdet av “Inför lyckta dörrar” med dess bokstavligen talat eviga erotomani tycks mer diskutabelt. Och ännu svårare har åtminstone undertecknad att odelat uppskatta hans novellsamling “Muren”. Den är virtuost skriven, med en sorts kall frenesi, om den saken kan inte vara tu tal. Men ändå verkar den otillfredsställande; något väsentligt fattas. Delvis kan det intrycket bero på att bokens flesta noveller påminner om en ibland ganska osmaklig exempelsamling till Krafft-Ebings gamla “Psychopathia sexualis”; i dem alla utom titelnovellen konfronteras man med sexuell abnormitet av något slag. Och det måste vara något fel med en författare som på detta fascinerade sätt kretsar kring perversiteter. Naturligtvis kan också dylika motiv omvandlas till berättarkonst. Men knappast när abnormiteten uppfattas som här: som något ofrånkomligt, ett öde som människorna fogar sig i utan starkare protester eller konflikter. Kanske är denna uppfattning vetenskapligt riktig: men i så fall blir sexuell perversitet som stoff för novellistik jämställd med färgblindhet, rödhårighet eller någon annan, indifferent egenskap – eller med den ironiska slump som i titelnovellen låter den dödsdömde spanske frihetskämpen oavsiktligt förråda sin kamrat, som han vill rädda. Renodlad determinism må vara filosofiskt ovederlägglig: för skönlitteraturen är den dock ett dödligt gift. En diktare måste alltid tillämpa en sorts als ob-filosofi; han måste skriva som om vi vore ansvariga varelser med fri vilja, eljest förlorar hans dikt den inre spänning, varav den hålls uppe liksom ett valv, och därmed sin bärighet, sin förmåga att föra oss mot ett mål över avgrunderna. Avgrunderna får man se djupt ned i hos Sartre; men målet är åtminstone anmälaren ur stånd att upptäcka.
Det verkar som om Göran Hägglund inte är den första att hylla normaliteten.
Jag gillar bilder som handlar om kunskap och gemenskap. Hur lär man sig att hantera en rockring? Går det att förklara? Eller visa?
Dessutom är jag lite stolt över att den vita vindskivan förstärker linjen mellan faderns och dotterns ögon. Ibland har man tur.
Mer fredagsfärger
Alla tycker om att arbeta utom jag - för jag är en åsna?
En del av hemligheten bakom en framgångsrik semester är att låta sig sjunka till botten av de sysslolösas träsk. Och just när du inte trodde att det gick att bli slöare – ja då tar man bara en tupplur till! Jag är på väg att nå det välsignade tillstånd då varken EEG eller EKG ger registerbara utslag.
För en gångs skull är vännen, åsnan och jag helt överens: Det finns andra värden i livet än jobb.
Och på teven kryllar det av politiker som larmar och gör sig till i Almedalen. Tänk att de orkar…
Det är jobbiga tider för oss i VSVKPÖ (Vi Som Vägrar Kultur På Österlen). Just nu pågår Rosfestivalen (Länk) och det är ett massivt utbud av andra aktiviteter som skulle kunna kallas lockande.
Själv firar jag Algblomningsfestival i Vitemölla och njuter av färgprakten i hamnbassängen:
En vän framträder i Sydnytt som den siste (dåraktige) badaren. Han inspirerar mig till årets första morgondopp bland blåaktiga cyanodoftande tångruskor.
Livet är en balansgång och de två flickorna som går “palans” på hamnpiren vet hur viktigt det är att hålla sig i mitten.
Jag är intresserad av väderstreck och skulle kunna svära på att solen går ner (genom skogen!!!) i norr över Vitemöllas strand.
Mats befinner sig fortfarande delvis i semestercoma. Den lille vännen försöker fylla tomrummet med spridda funderingar om stort och smått.
Just nu tänker han att begreppet transparens är oförklarligt populärt. Ett rationalistiskt ideal för processer där alla aspekter ska vara tillgängliga för alla aktörer – det låter bra och lockande. Genom att “avförtrolla” makten går det att förstå vad det är för krafter som styr våra liv.
Den lille vännen drömmer om transparenta noshörningar och enkla lösningar. Om vi vet exakt vem som tar vilka beslut på vilka grunder kommer livet att bli enklare och deltagarna lyckligare.
Den transparenta noshörningen ser dåligt och är därför misstänksam mot allt och alla. Han anfaller besinningslöst och är därför ganska lätt att lura om man förstår hur han tänker. Men det kräver ett visst mot att stå kvar när vidundret kommer dundrande emot dig med nedböjt huvud och marken skakar.
Länk till andra som har tänkt i frågan: Mymlan, Mindpark – Joakim
Mats blir inspirerad av Joakims tankar om öppna organisationer och muttrar om Malmö Högskolas brist på intranät. Det vore en lämplig tioårspresent till personalen från informationsavdelningen. I nedskärningstider är det särskilt viktigt att motverka ryktesspridning genom öppna kanaler.
Den nya hemsidan tycks vara en förbättring på många nivåer men motståndet mot ett fungerande intranät blockerar utvecklingen mot transarens. Njut av argumentationen:
Dessa två till synes oförenliga hållningar tycks komplettera varandra på ett utmärkt sätt.
Klickbar bild
När jag tog min pretentiösa och patetiska lilla bloggpaus var det med den stolta deklarationen att jag “skulle uppleva mer och beskriva mindre”. Denna hållning lät bra, men hade intellektuella komplikationer – menade jag att språket på något sätt skulle stå i motsättning till själva upplevelsen?
Jag prövar denna antiintellektuella och upplevelseromantiska hållning genom att att bara känna och inte behöva sätta ord på känslorna. I bästa fall befinner jag mig i ett starkt nu och varje försök till formulering leder då till en distansering. Språket är bra på att etikettera och jämföra upplevelser – men hjälper orden mig att känna djupare? Samtidigt finns det ett diffust tryck på mig att dela – om jag inte kan spegla mig i andras tolkningar av världen riskerar tillvaron att bli overklig.
Jag målar upp en bild av att det finns en klyfta mellan mig och språket. Jag tror att många sociokulturellt inspirerade pedagoger menar att det är språket som är själva verkligheten – det är när vi sätter ord på händelser som de tar form för våra sinnen. Då blir vi beroende av att ha ett rikt språk för att kunna känna djupt. Språket blir den högsta formen av kunskap och ett mål i sig. Skolans primära syfte är att se till att barnens verbala språk växer och alla andra uppgifter riskerar att bli oviktiga.
Jag försöker översätta de abstrakta resonemangen:
1) Jag är på vinprovning och den skicklige munskänken sätter ord på smaker som jag inte trodde fanns. Plötsligt känner jag den där tonen av bensin som bara finns på östsidan i Rhonedalens kalkhaltiga jordar. Språket fördjupar upplevelsen och orden fungerar som nycklar för att låsa upp hjärnans flöde av associationer. Men blev vinet godare?
2) Jag är ute i skogen och fågelsången är bedövande. För mig kunde det lika gärna varit vitt brus från teven – sången innehåller ingen information. Min vän fågelkännaren hjälper mig att peka ut de olika arternas läten och beskriver skillnaden mellan varnings- och lockrop. Efter ett tag blir ljudet en berättelse som tar form när jag blundar. Men blir fågelsången vackrare?
3) Jag lyssnar på en inspelning av Dylan. Det låter en aning slarvigt och oengagerat. Min kamrat ger mig en historisk och sociologisk bakgrund och förklarar omständigheterna för inspelningen, vilka musiker som deltar och vilka instrument, plektrum, strängar och förstärkare som används, Dylans äktenskapliga status, hur många ex. skivan sålde i Finland och vad Dylan egentligen menade. Jag dras in i berättelsen och fascineras av denna underbara detaljkännedom – men blir sången bättre?
4) Den lille vännen sitter mellan två vattenkannor. Den ena är designad av en känd dansk och har ett högt marknadsvärde på Tradera – den andra är köpt på Bo Ohlssons i Tomellila för en femma. Båda kannorna fungerar utmärkt för sin uppgift, men jag riskerar att avslöja min okunnighet när jag möter designkunniga kamrater. Bör jag skaffa mig en åsikt om vilken som är finast?
Efter några dagar av bloggtystnad anar jag att det var ett ganska konstigt projekt. Genom att sätta ord på de sinnliga upplevelserna gör jag om dem till berättelser och det blir möjligt att utsträcka känslan och njutningen över tid. Jag är en person som upplever genom att formulera. Ibland tänker jag till och med att det finns en mottagare för orden.
Språket är en del av mig – på gott och ont, och det går inte att skilja ut själva upplevelsen från mina tankar om den.
Det skadar inte att vara tyst ibland.
Det finns en stark tradition av att se lärarutbildning som en enkel form av yrkesskola – ibland kallas det lite nedlåtande för “akademisk professionsutbildning” och betraktas med misstänksamhet av dem som hyller universitetens mer esoteriska kunskapsideal.
Jag vill gärna se lärarutbildning som MER än överföring av hantverk. Det finns en uppenbar risk att en del av detta traditionella innehåll har passerat sitt hållbarhetsdatum och vi lärare låter oss villigt reduceras till administratörer av en reproducerande kunskapstradition.
Alternativet är att tidigt under utbildningen ställa frågor om “meningen med skolan”. Samtidigt är det förrädiskt att utgå ifrån att skolan skulle ha någon form av “mening” om inte själva livet kan beslås med en sådan. Idag när tvärsäkerheten regererar kanske det är ideologiskt självmål att avslöja tvivel på vad som egentligen är skolans yttersta syfte och jag kan se hur det vattnas i munnen på Björklund och Fjelkner, som tycks tro att skolans syfte är något de kallar “kunskap” utan att närmare definiera vad och varför.
Jag vill alltså införa en filosofisk dimension i lärarutbildningen och har länge letat efter en bok som ställer frågan om livets mening på ett utmanande men omhändertagande sätt. Nu läser jag Peter Glas Livets mening är en hägring och jublar över att det finns böcker som lyckas vara personliga på ett svalt och respektfullt sätt. Upplägget är att författaren prövar 30 påståenden om vad som skulle kunna vara livets mening.
Jag längtar efter att få diskutera de här avgörande livsavgörande frågorna med studenterna och vill gärna se om de lyckas argumentera för något av alternativen. Många förslag är välformulerade och inbjudande men inget lyckas ge det slutgiltiga och heltäckande frågan på den besynnerligt lockande och hotfulla frågan:
- Vad gör vi här?
Min lille vän tror att livets mening är att vinna tävlingar – frågan är vad som händer i hans huvud mellan dessa ögonblick av triumf?
Nej visst – han har ju inget huvud…
Tidigare inlägg
